Han var fotbollens Greta Garbo

Bosse Larsson var klenoden i Malmö FF men blev i unga år fotbollsproffs i VfB Stuttgart, ett av den tyska ligans bättre (mer sällan bästa) lag. Nu, 1969, var situationen svindlande för den tyste, tillbakadragne grabben, som vuxit upp i Backarna, proletärstadens Malmös mest proletära kvarter. 

Stuttgart hade besegrat Bayern München med 3-0 både borta och hemma. Bosse var den som med hela stan som vittne, 75.000 åskådare, i hemmamatchen satte in andra målet. 

Eufori. Staden Stuttgart utnämnde Bosse till Årets idrottsman. Klubbordföranden sa, att han ”varit säsongens bäste spelare”. Tränaren sammanfattade: ”Om jag har Larsson i anfallet fattas han till hundra procent på mittfältet. Gör jag tvärtom blir det likadant i anfallet.” Västtysklands förbundskaptenen Helmut Schön sa att det fanns två spelare som stått i särklass under säsongen: Larsson och Franz Beckenbauer. I tyska tidningar föreslogs att ”Larsson bör ges tyskt medborgarskap så att han kan användas i vårt landslag”. VfB Stuttgart var redo att ge Larsson ett bud, som skulle göra honom till klubbens bäst betalde spelare. 

Hur reagerade då Bosse på allt detta?  Jo, på det självklara sättet för en malmöit som hade iff-iff  inpräntat i själen och som raggats till Malmös pojklag som trettonåring. Han packade väskan och bilade med hustru och sexårig dotter hem till Skåne där han drog på den ljusblå klubbdräkten igen. Ordningen återställd. ”Han är väl en himmamänniska”, sa en av lagkamraterna.  

Larsson var sedan centralgestalten i MFF:s framgångssaga under sjuttiotalet då laget vann fem SM-guld och nådde finalen i Europacupen (den tidens Champions Leauge) 1979. Bosse var omväxlande anfallare, mittfältare eller försvarare. Han hade inga egna synpunkter utan spelade helt enkelt där tränaren ansåg att han gjorde störst nytta.  

Larsson var nog  Sveriges mest kompletta spelare genom tiderna och given i landslaget. Förbundskaptenen Georg "Åby" Ericson  tog alltid ut Bosse först och funderade därefter över de andra spelarna.   

Under 14 säsonger i Malmös A-lag spelade Bosse Larsson 546 matcher, gjorde 289 mål, blev svensk mästare sex gånger och cupmästare fyra. Han var även allsvensk skyttekung tre gånger. Utöver det spelade han i 70 landskamper och sköt 17 mål i dessa. Han var med i VM 1970, -74 och -78 och var den förste som fick Aftonbladets Guldbollen två gånger.  

 Vid sidan av planen var Larsson en enstöring och beskrevs ibland som ”fotbollens Greta Garbo”. Han rökte cigarretter frekvent – till och med i halvtid unnade han sig ett bloss. Under resor till bortamatcher och turneringar satt han alltid med en bok i knäet. Okej, inte Albert Camus eller James Joyce utan Manhattan-deckare. Men ändå. 

Det största intresset vid sidan av fotbollen var Jägersro, travet, hästarna, tränarna, kuskarna, spelet. Han ägde en åttondel i en travhäst och om hästar noterade han: ”Med dem behöver man inte prata.” 

Efter fotbollskarriären trivdes han med att ha lämnat rampljuset och arbetade fram till pensionen som maskinuthyrare på byggbolaget Skanska. Han behövde sin djupt älskade hustru Anita och när hon dog för några år sedan var också Bosses liv i praktiken över. 

Galor, invigningar och offentliga framträdanden var inte för Larsson. Därför fanns de som undrade vad han skulle sagt om den jordafärd som Iff-Iff  hedrade honom med på Malmö Stadion i mitten av januari. Alla var där. Begravningsbilen körde förbi ståplats och stannade vid den plats där en berömd bild av Bosse – lutandes mot en hörnflagga – hade tagits. Bilen stannade sedan upp vid hedersläktaren, klubbens ordförande höll tal och utlyste en tyst minut. Medan bilen lämnade Stadion spelades klubbsången:  

           Ingen himmel är så blå som min 
           När jag ser vår Malmö-lagmaskin 
           Krossa alla och envar, som i gamla stora dar 
           Ingen himmel är så blå som min 

Det fanns känsla av statsbegravning. Men kanske för mycket för den blygsamme Bosse Larsson.