Han var Sveriges bästa kuplettextförfattare

Hans Dahlman var inte de yvigt koreograferade revynumrens titan. Men han var tammefan Sveriges yppersta kuplettextförfattare med en musikalisk spännvidd från Verdiarior via Bellman och Karl-Gerhard över skillingtryck till Snoddas och Stikkan Andersson. Detta och befattningen som den officiöse Lelle Printer i radion borgade för den sublima språkbehandling som gav hans texter den satiriska udd som kunde punktera en politisk elefant på våglängds avstånd. Och det gjorde han under arton år med På Håret. Cirka 600 program, tusentals Lelle Printer-telegram, På Håret-revyer, lokalrevyer, gig, Stallbrödramöten och diverse privat småkrafs.  

Det började med en ostyrig middag hos Hans Dahlman i september 1981, dit det blivande På Håret-gänget Lena Klefelt, Claes Vogel, Hasse Bohm och Anders Klintevall hade dragits ihop av undertecknad med uppsåtet att efterträda våra nyss nedlagda radioidoler Mosebacke Monarki. På Håret formerades under tanklöst smårapande. Hans blev producent och därtill telegramföreståndare. Reglementsvidrigt snabb premiär lördag den 30 januari 1982 klockan 09:45 i P3. "Ring så spelar vi" fick släppa till sin sista kvart och 2,5 miljoner lyssnare (inklusive Hasse Tellemar) fick en överrumplande satir till morgonkaffet.  

Succén var ögonblicklig. Den virtuost kvasi-autentiske Lelle Printer uppfattades som betrott nyhetsankare och upprivna lyssnare ringde: "Va´faan har hänt!?" Sen gick det som understundom (Hans Dahlmans favoritord) i partiellt roliga gäng. Alla smittades och blev mer varaktigt roliga. Hans blev också alltmer förfaren i såväl textskrivandets som framförandets konst. Hans vittomfattande musikkunnande, utmärkta sångröst och slumrande humorbegåvning tog raskt ut sin rätt och de spirituella kuplettnumren började flöda bredvid de dräpande telegrammen. På Håret med Lelle Printer etablerades som en driftsäker satirapparat. 

Hans Dahlman tolererade inte nödrim och versmåttslarv. Eller pronomenvandalism. Han tolererade förresten inte mycket över huvud taget. Claes Vogel, kuplettkomiker av stundtals jämbördig rang, kunde likt en chansande skolpojke få en utomordentligt rolig visa tillbaka i handen för utgallring av en övertalig stavelse. Själv fick jag skämmas för en nödtvungen snedbetoning av "raketgevär" i en Boforsvisa på åttiotalet.  

Hans vördade precisionens avgörande betydelse för humorns i allmänhet och satirens i synnerhet funktionsduglighet. Hela hans "ticket to fame" – Lelle Printers Senaste Telegram – byggde på hans osvikliga skicklighet att exakt efterlikna verklighetens TT-alster. Samt att lika exakt lagom manipulera dem. Allt för en reflekterande publik som både ville och förmådde ta till sig avancerade allusioner när det vankades skadeglatt garv på slutet.  

Kvalifikationer liknande Hans Dahlmans har nu utgått ur sortimentet. Efterfrågan har gått samma väg som damasker och stormhatt: de är ute. Stil frestar på. Krav är kränkning. Platt går först. Enklare då för alla inblandade att skruda sig i humorns variant av baseball-keps och foppadojor. Färdigtuggat egopladder upptryckt i ansiktet snarare än egentänkta synteser kopplade i pannloben.  

Nu slipper Hans den esprins sinistra framtid som anfäktade honom. Ordens försåtna koreografi valsar inte längre runt med maktens töntar. Lättviktighetens tyranni hunsar en övergiven publik. Nånstans sitter Hans och skiter i kändishyss, kallpratshower och komikens urmjölkade vardagsmalörer. De är för ymniga. Den homeopatiska förtunningens matadorer har schasat bort bravurens stinna tjurar. Begåvningens bukt är utfiskad (sånt här gillade han). Mediokratin härskar dådlöst i den förankrade medelmåttans spruckna kuvös. En uppgiven suck anas från andra sidan. 

Vi som fått uppleva Lelle Printers humor får trösta oss med att sno några av hans bästa opus till att krydda tacktal i jämnårigas krets.