Hans Alfredson

Text:

Bild: TT

»Den mullige skåningen, för dagen utan Fyrtornet«, hördes hysteriskt fnittra åt sina egna oanständigheter, som maniskt skuttade fram under mustaschen. Han nafsade lite på oxfilén och blev plötsligt samvetsöm och fick tårarna i ögonen;«

Så tecknar Hans Alfredson sig själv, i romanen Rosa rummet från 1967. Den vassaste mediesatir vårt land äger. Åren går, men byråkratin på Sveriges Radio, snajdarna i reklambranschen och pösmunkarna på Operabaren känns igen. Som snabbguide till det populärkulturella sextiotalet är Rosa rummet oöverträffad.

Sextiotalet var ju Hasses – och Tages – guldålder. Att de hann! De sprutade ur sig revyer (Gula Hund, Gröna Hund, Lådan), sångtexter (Rågsved, Zigenarvisa) och luriga små böcker (Ernst Semmelmans minnen). I Mosebacke Monarki regerade Kung Sune.

Det var på radion de mötte varandra och blandade blod, Tage från Uppsala och Hasse från Lund. Hans hade varit redak­tör för studenttidningen Lundagård, och slagit igenom i spexet Djingis Khan, där han skrev ny text till Gärdebylåten: »Med blod ska vi stäppen färga, supa och slåss och svärja, bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord!« Povel Ramel högg direkt, och studenten Alfredson blev kändis i duett med Martin Ljung. Herr Larsson­ blev en landsplåga.

De satte den humanistiska bildningen högt. Men snobbade aldrig! Tegnér i ena mungipan, en sexvits i den andra. När de lodade under bältet skrek hela parketten av förtjusning, både filosofie kandidaterna och populasen. Det var klassförbrödrande, med betoning på bröder, för patriarkatet satt också på parkett på den tiden, och kunde ta ett pacifistiskt skämt: »Sven Dufva var en dum major, den dummaste man fann, men duktig på att putsa skor, han blev befordrad han«. Man behövde inte kunna Fänrik Ståls sägner för att skratta.

Ingmar Bergman tyckte att de roliga grabbarna skulle ha en filmkamera. Att angöra en brygga (1965) står sig ännu, och Hasses muttrande fiskargubbe inspirerade Robert Gustafsson till en skäggig hommage i Torsk på Tallinn.

Hasse och Tage är sin egen kanon. Alla geniala Lindemän som Hasse improviserade fram under tvättäkta ångest. Min syster och jag älskade inredningsarkitekten Malte Lindeman, som predikade Allrummets välsignelse, där barnen skulle klättra på kommando. »Och om barnen är fyrtiofem år och inte VILL klättra – då får de Fan-ta-mej lära om!« röt Hasse. Varför tyckte vi att det var så roligt? Därför att tajming och ironi passar barn, det är subversiv musik.

Hasse och Tage har också för alltid förstört Schubert. 1969 kom Spader, Madame!, en hel sprittande revy till Schuberts musik. Forellkvintetten, Den ofullbordade, Der Lindenbaum Opus 89 – allt ruinerat för alltid, genialt arrat av Gunnar Svensson. Revyn nafsade skelögt åt två håll, både borgarna och studentvänstern fick sina fiskar lagom varma. Men publiken svek, det blev väl för mycket finkultur, trots allt.
Att separera Hasse från Tage är svårt, och inte alltid det rätta. Homogeniserat var bäst på sjuttiotalet, med det 88-öres­revyn, Glaset i örat, Äppelkriget och Picassos­ äventyr.

Men Hans Alfredson hade sin egen svärta, sitt sinne för det absurda. Samma nattsvarta absurdism som räddat livet på många män efter andra världskriget: Ionesco, Beckett, Camus. Där hittar vi den Hans Alfredson som gjorde filmen Ägget är löst, med Gösta Ekman som misantropisk direktörsson, bosatt i ett träsk. Med dyvatten till hakan livnär han sig på räliga grodor. Civilisationskritik på självmordets rand.

Det är också typiskt att när Tage och Hasse griper sig an Birger Sjöberg väljer Tage att göra en hoppfull Släpp fångarne loss! Humanismen försätter berg! Hasse väljer i stället Kvartetten som sprängdes, som trots den fryntlige Karl-Ludvig och hans sillgratäng, bär ett mörkt stråk som »De ensamma männens roman«. Till storverken hör förstås också filmen Den enfaldige mördaren, efter romanen En ond man, som utforskar generationens fadersarv och dess fascistoida sidor.

Hans Alfredsons ålderdom förmörkades av depression. Inget var roligt längre. Utom folkets kärlek, som han aldrig tog för given.

Läs mer

Kristoffer Törnmalm: En humorns monopolist är död