Hans frimodighet var stor

Målle Lindberg hade ett både vackert och exotiskt utseende. I såväl tal som sång hade han en medryckande stämma. Han bjöd på sig själv, var en publikdragare och njöt av att behärska säljkonstens knep. Lindberg var en Guds egen showman på jorden. Klädd i glänsande vit kostym och cowboyhatt kunde göra entré till väckelsemöte genom att från en helikopter sänkas ner på scenen genom en öppning i tälttaket. Det var Örnsköldsvik möter Las Vegas.  

Framgångarna var anmärkningsvärda inte minst därför att Lindberg uppnådde dem i en tidsålder, sextio- och sjuttiotalen, och en del av världen där sekulariseringen snabbt bredde ut sig. Där tro förväxlades med hyckleri. Samtidigt var Sverige fortfarande smygrasistiskt. Öppenhet mot främmande etniciteter var en tillkämpad anständighet. Och Målle Lindberg, det yngsta barnet av sex uppvuxen i Nässjöbygden, var en lite främmande fågel som medlem i den folkgrupp som kallas resande och på den tiden fortfarande ofta det nedsättande ”tattare”. 

För den unge Lindberg var dock varken öknamn, gener eller etnicitet något hinder. Tvärtom, han gillade att inom pingströrelsen lanseras som Zigenarpredikanten och var en publikdragare utan motstycke. 

Det fanns en lång tradition av musiker och evangelister i släkten Lindberg. Nästan alla var engagerade i frikyrkorörelsen och de samlades på söndagseftermiddagar i sin trädgård i Nässjö och spelade och sjöng om Jesus. Fadern var frälsningssoldat och uppträdde med ett stort vitt dragspel. Målle Lindbergs mor var baptist. Flera av syskonen pingstvänner. Tron och engagemanget i familjen finns kvar. Dagens country- och gospelsångerska Emilia Lindberg är en av arvtagarna.

Målle Lindbergs frimodighet var stor och den hjälpte honom att överleva och komma upp på den smala vägen sedan han som sjuttonåring seglat snett och dömts både till höga böter och två års fängelse efter ett kioskrån. Under fängelsevistelsen, först vid anstalten Kirseberg i Malmö och sedan vid länsfängelset i Mariestad, återvände han till tron. Efter militärtjänsten blev han predikant, först i pingströrelsen och senare i det mer renläriga Maranata.  

Vintern 1963 kom det stora genombrottet med tältmöten i Målilla med hans kraftfulla, showiga och något kontroversiella stil att predika. Hans bröder ställde upp med pengar för inköp av det första tältet och en farbror assisterade och döpte åhörarna i ett badkar trots att det var så kallat att vattnet hade isskorpa.

Han blev snart så känd i hela landet att till och med trubaduren Cornelis Vreeswijk raljerade över honom i en sång.  Lindberg själv skrev hundratals sånger med lika stor kraft. Countrysväng fast med annat budskap. Detta syns i titlarna: ”Jag är härligt löst och fri”, ”Frälsning i regnet” och ”Sjung halleluja”. Sin egen exotiska bakgrund framhöll han med låtar som ”Fritänkaren och zigenaren” och ”Du svarte zigenare”. 

Han upptäckte också de möjligheter som Kiviks marknad bjöd. Där slog han upp sitt tält bland kastrullförsäljare och strippor från Hamburg. Succé såklart, berättade han för en kvällstidning och skröt med att han haft 16 föreställningar med fullt hus – och tagit en rejäl inträdesavgift. Tidningen gjorde rubrik på att dagskassan var flera hundratusen kronor – och skattmasen slog till. Målle Lindberg fick ett avbräck både som predikant och affärsman.

Det blev förstås comeback och nya frälsningsmöten men med en lite mer nedtonad stil. På senare år nöjde han sig med att sitta i en fåtölj och med mikrofon i handen mera lågmält än förr sjunga några av sina sånger. Men han fortsatte att väckla intresse. Dokumentären ”Predikanten” om ”pojken som föddes mellan två hästmarknader i Sävsjö och Nässjö” från 2007 blev enormt klickad när den lades upp på nätet. 

Och när han gick bort fanns släktens kärlek kvar. En Emilia Lindberg bloggade: ”Nu Målle har du fått se himlen, som du längtat till.”