Hans-Ingvar Johnsson

En dn-man blev Hans-Ingvar Johnsson redan under gymnasieåren i Växjö i början av 50-talet, då han varje dag på lunchrasten gick till kiosken vid stadens järnvägsstation och köpte sitt exemplar av Dagens Nyheter; den tidning som han skulle komma att ägna hela sitt yrkesverksamma liv.

Vad lockade honom? Han brukade nämna Herbert Tingstens ledare, samhällsdebatten, reportagen om stort och smått av tidningens stjärnreportrar, varav Jolo (Jan Olof Olsson) och Bang (Barbro Alving) var de mest framträdande och tongivande. Och utlandsbevakningen. Sven Åhman, tidningens korrespondent i New York, var tidigt en av Hans-Ingvar Johnssons främsta förebilder. I sinom tid skulle han efterträda Åhman.

Hans-Ingvar föddes i Älmeboda i södra Småland. Sina studier vid högskolan i Göteborg inriktade han till en början, för säkerhets skull, på att bli lärare som sin far. Men vikariat på både Ny Tid och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, och en period som huvudredaktör för studenttidningen Götheborgske Spionen, gav mersmak. Han skrev ett brev till Dagens Nyheter och fick ett sommarvikariat på tidningen 1958. Han skötte sig till belåtenhet. Det ledde till fast anställning – så rekryterades ofta nya medarbetare på den tiden.

Karriären på Dagens Nyheter kröntes av chefredaktörskapet under sju tumultartade år på 70-talet men vi minns honom också dessförinnan som arbetsmarknadsreporter och centralt placerad i redaktionsledningen och efter chefsperioden som välskrivande, alltid allert och analytisk korrespondent, först i London, sedan i Östeuropa.

Efter bara några år på ett av sina drömjobb, som korrespondent i New York, kallades Hans-Ingvar Johnsson 1974 hem till Stockholm som redaktionschef. Han var väl lämpad för uppgiften, men den var svår.

Dagens Nyheter hade mer ingående än kanske någon annan dagstidning börjat skildra nya, radikala strömningar i samhället och betecknades därför av många som »vänstervriden« i sin nyhetsrapportering. I svallvågorna efter 1968 hade medarbetarna krävt och fått större inflytande över redaktionens organisation och det redaktionella arbetet. Samtidigt stod hela tidningsbranschen inför stora förändringar: den gamla blytekniken var på väg ut och med den gamla yrkesroller i sätteri och tryckeri, där de fackliga organisationerna var starka och kunde sätta hårt mot hårt i förhandlingar. Därutöver ställdes den nye redaktionschefen, som redan efter ett år fick titeln chefredaktör, senare under 70-talet inför kravet att minska bemanningen på redaktionen.

En del medarbetare tyckte att Hans-Ingvar Johnsson alltför sällan pekade ut riktningen med hela handen, men han dolde sin eventuella irritation med vänlighet och gott humör och föredrog förhandlingar. Hans uttalade inriktning var att »alla goda krafter« borde kunna samverka till en för alla acceptabel lösning.

Han lyckades ganska bra. Trots spänningarna inom redaktionen stärktes och systematiserades nyhetsarbetet under Hans-Ingvar Johnssons tid som chefredaktör, utan att featureläsningen eftersattes. På Stan-bilagan sjösattes och blev så småningom mycket uppskattad. När han lämnade posten 1981 var DN:s upplaga åter någorlunda stabil.

Han upplevde sin svåraste kris i tidningen med Geijeraffären 1977. Tidigare statsministern Olof Palme dementerade så kraftigt tidningens sensationella uppgifter om förre justitieministern Lennart Geijer (S) att de togs tillbaka, med en oförbehållsam ursäkt. Det visade sig senare att DN:s artikel var korrekt i huvudfrågan.

Hans-Ingvar var urban, en man av värld, lika hemtam i London, New York, Belgrad och Helsingfors som i sin hembygd i Småland. Men mest av allt var han nog smålänning. Han tutade varje gång han for över gränsen till Kronobergs län i bil, och i hans fotbollshjärta intog Öster den främsta platsen.

Han var sina vänners vän, en omtänksam och god kamrat. Vid hans död efter några års sjukdom fylldes Facebook av varma hedersbetygelser: alltid vänlig, dörren till hans chefsrum stod alltid öppen, slingrig humor, rak hållning, en av de bättre. En skön man – och så bra han skrev!