Hans karriär var lysande

Bo Berggren kunde ha gått till historien som en av det förra seklets giganter inom den svenska industrin. Kanske borde han också ha gjort det. För hans karriär var lysande. Han föddes i Falun i augusti 1936, men gick i skola i Sandviken, där han träffade Sandvikchefen Wilhelm Haglunds dotter, Gunbritt. Hon var 14, han var 16 och de blev ett par som höll ihop livet ut.  

Efter civilingenjörsexamen från KTH anställdes Bo Berggren 1962 vid Domnarvets Jernverk i Borlänge som vid den tiden ingick i världens äldsta bolag, stål- och skogskoncernen med det ståtliga namnet Stora Kopparbergs Bergslags AB. I dag är koncernen känd som Stora Enso. Där kom Berggren att verka under fyra decennier, med avbrott några år för vd-posten i ett annat företag i Wallenbergsfären. Men 1984 återvände han till Falun och Stora och som vd ledde han en förvärvsräd som gjorde bolaget till ett av de största i världen inom skogsindustrin. Bland annat inköptes Ivar Kreugers gamla tändsticksbolag Swedish Match och styckades, vilket ledde till en del muttrande om svikna löften. Men det blev en god affär. 

Åtta år senare blev Bo Berggren ordförande i Storas styrelse. Nu inleddes en bana som styrelseproffs med uppdrag i några av Stockholmsbörsens så kallade sextontaggare; Astrazeneca, Ericsson, SEB, Investor och SAS. Dessutom var han ordförande i det mäktiga Industriförbundet. Berggren var samtidigt en av familjeöverhuvudet Peter Wallenbergs närmaste förtrogna och ansågs ha en viktig roll i arbetet med att staka ut framtiden för sfären. Han hade också en social talang som sannolikt hjälpte honom att fånga den sällskaplige och festglade ”Pirres” öra. 

”Berggren är en dalkarl som det är lätt att tycka om. Han är en positiv person, har omvittnat lätt att "ta folk" och har alltid en rolig historia till hands. I festliga lag märks det därför inte så mycket att han är nykterist”, skrev Dagens Nyheter i en profil av industrimagnaten vid tiden. 

Men en illa hanterad fallskärmshistoria blev en tuva som nesligt stjälpte lasset. Det började med att Bo Berggren sparkade sin efterträdare som vd i Stora, Lars-Åke Helgesson. Inget konstigt i sig, det blåser alltid på toppen i de stora börsbolagen. Problemet var att Berggren – förmodligen av omsorg om den avskedade vd:n – slingrade in sig i en berättelse om att Helgesson hade lämnat frivilligt. När det sedan framkom att vd:n fått avgångsvederlag – som bara den som avskedas har rätt till – plus en pension till ett sammanlagt värde av 64 miljoner kronor, blev det för mycket för Berggrens pr-känsliga överordnade. Han lämnade Storas styrelse vid årsstämman den följande våren och året efter även styrelserna i Investor och Ericsson.   

”Det finns inget behov av honom i Investor längre”, konstaterade bolagets dåvarande ordförande Percy Barnevik (som själv föll i onåd några år senare). 

Den alltid energiske och nyfikne Berggren övergick nu till ett friare liv och engagerade sig bland annat i bolagsstyrningsfrågor. Vis av egna erfarenheter propagerade han mot att vd:n i ett börsbolag ”befordras” och får ta över ordförandeklubban. Han sa: ”Den nya vd:n som kommer in måste kunna göra rent hus och ändra sådant som är dåligt. Det funkar inte om det då sitter en gammal uv där och kikar över axeln och säger: ’Nej, så kan du inte göra. Det har vi inte gjort förr.’” 

Berggren motsatte sig även kvotering till börsbolagens styrelser. Han menade att de bästa ledamöterna själva hade varit chefer i linjen, och att man därför borde börja med att befordra kvinnor till de högsta positionerna i företagen för att sedan låta dem ta plats runt styrelseborden. 

På senare år fick han också tid att odla sitt kulturintresse vilket bland annat innebar insatser för att levandegöra Falu koppargruvas historia. Han och livskamraten Gunbritt ägde också Erik Axel Karlfeldts gamla hem i Leksandsbyn Sjugare, som de höll öppet för allmänheten.