Hans vitalitet sviktade aldrig

Både för dem som i akademiskt broderskap kände och samarbetade med Olof Ruin och dem som bara slumpvis råkade träffa honom, tonade han fram som kvintessensen av en intellektuell ädling: kunskap och logik, nyfikenhet och balans, alltid framförd på välljudande finlandssvenska. Men framför allt var han självständig.  

Född i Helsingfors evakuerades Ruin till Sverige under vinterkriget. Han blev kvar och studerade och doktorerade i Lund. Studiekamraterna från den tiden betraktade honom ”som socialdemokrat, men inte särskilt aktiv sådan”; dock kom han att  ha flera viktiga offentliga uppdrag och leda en rad statliga utredningar. 

Ruin rörde sig nära makten. Han blev vän och diskussionspartner med statsministrarna Erlander, Palme och Carlsson och kompis med Kjell-Olof Feldt som ofta besökte Ruins sommarställe i den finländska skärgården.  

Hans ”maktutövning” skedde också på Dagens Nyheter som ledarskribent något år på femtiotalet under den egensinnige chefredaktören Herbert Tingsten. 

Men, har Ruin själv berättat i sina memoarer ”Mina tretal”, när valdagen inföll gjorde han sin värdering utan partitrohet. Fram till extravalet 1958 röstade han på Folkpartiet. Därefter på Socialdemokraterna. 

År 1976 tyckte han emellertid att S långvariga maktinnehav borde brytas och 2006 ogillade han det sätt på vilket Göran Persson regerat, med stöd av vänster- och miljöpartierna utan att ta in dem i regeringen. Därför lade han sin röst på Fredrik Reinfeldts nya moderater. I senare val återvände han till socialdemokraterna. 

I sin vitalitet och som professor i statskunskap vid Stockholms universitet  hade Ruin starkt intresse inte bara av politik utan också i litteratur och alla former av samhällsutveckling. En yngre kollega kommenterade: ”Han tyckte om att spela intellektuell pingpong. Han gillade att bli motsagd.” 

Ruin tyckte om att ta ställning även i mera triviala frågor: Är folkomröstningar bra eller dålig? Bör Chris O’Neill, prinsessan Madeleines make, få en prinstitel? Om partiernas blocktänkande hade han starka åsikter: ”Enligt min mening har det politiska systemet hamnat i en återvändsgränd.”  

Hans bakgrund och släktförhållanden gjorde honom extra intressant. Han var son till filosofen och esteten Hans Ruin, verksam både i Finland och Sverige. Olof själv var gift med filosofie doktor Inger Björck, nu 88 år gammal, och de var föräldrar till Påhl, Klas och  Hans  varav en, liksom farfar, blivit professor i filosofi. 

Olof Ruins syster Martina  gifte sig med författaren och chefredaktören i Dagens Nyheter, Olof Lagercrantz. Det gjorde honom till morbror  till skådespelerskan Marika Lagercrantz  och  författaren  David (boken om Zlatan, samt fortsättningen på Millennieserien efter Stieg Larssons död). ”Bevis”, sa någon i vänkretsen. ”för att äpplet inte faller långt från trädet.” Vi kan bara föreställa oss vilka intressanta samtal som måste ha förts under släktmiddagarna.  

Olof Ruins spiritualitet var också omvittnad i vänkretsen. Statsvetarkollegen Göran von Sydow mötte honom relativt nyligen och avlossade på Instagram kortreportaget: 

”Långlunch med Olov Ruin, 93 år, och fortfarande knivskarp och underhållande. Fick dessutom hans nya bok. Bra lördag.”  

Och vitaliteten sviktade aldrig, vilket framgår av hustrun Ingers vittnesmål om de sista dagarna: ”Jag hade med mig tidningar till sjukhuset. Han orkade inte läsa, men jag läste högt. Den senaste artikeln jag läste högt var den om Ingvar Carlsson och döden i DN. Han fortsatte hela tiden att vara nyfiken och intresserad av svensk inrikespolitik.”

Olof Ruin hade då nyligen färdigställt ännu ett bokmanus. Hustrun Inger berättade: ”Alldeles på slutet fick han oss att lova att i stället för minnesstund ska det bli en release för hans bok.” 

Så kommer det att bli.