Harald Norbelie

Ordet »stockholmiana« finns inte i SAOL. Kanske är fenomenet en alldeles för lokal angelägenhet, men inte desto mindre folkkär. Få saker når så rakt in i huvudstadsbornas hjärtan som skildringar av Stockholms historia. Av Klarakvarteren, spårvagnarna, folkhemsbygget som blev förorterna. Harald Norbelie var en mästare på sådana berättelser. I början av åttiotalet fick han tack vare dessa talanger och ett återkommande litet inslag i lokalradion kallat »Gata upp och gata ner« stockholmarna på fall. Kärleken var omedelbar och fullkomlig.

Hade han inte kommit in på journalisthögskolan hade han blivit taxichaffis. Harald Norbelie växte upp i korsningen Sveavägen/Norrtullsgatan och hittade till berättandet på sjuttiotalet. Hans känsla för att gjuta liv i historier ledde honom till radion, där han först hamnade på nyheterna. Lite yvig, kanske till och med lite rebell, blev han snart ledare för en grupp unga journalister som ville göra något nytt. Radio Stockholm bröt sig listigt ut ur det från Radiohuset på Gärdet benhårt styrda lokalsändningsformatet. I de tidsenligt orange-gul-beigea redaktionsrummen på Klara kyrkogata blev Harald Norbelie chef över en station där popmusiken flödade, uppfinningsrikedomen var stor och takhöjden skyhög. Medan de höga hönsen på Sveriges Radio obekvämt skruvade på sig över Stockholmsredaktionens vildsinthet föll lyssnarna handlöst. Kanalens profiler blev popstjärnor. Ulo Maasing och Staffan Dopping brukade jämföra storlek på högarna med lyssnarbrev. Posten kom i stora säckar. Varje dag.

Harald var sällan på sitt chefsrum, varken på Klara kyrkogata eller i lokalerna på Kungsholmen som stationen senare flyttade till. I stället ville han röra sig ute bland reportrarna, vara med på nyheternas morgonmöten och själv ta del i programproduktionen. Det var så »Gata upp och gata ner« blev till. Tio i sju, lagom till det tidiga frukostkaffet, infann sig Harald i studion, redo att berätta historier om stadens gator, ursprungen till deras namn eller om bortglömda händelser som utspelat sig utmed deras sträckningar. R-en rullade vasst från hans tungspets som den infödde Vasastansgrabb han var. Rösten var livfull, kanske även den lite yvig precis som Harald själv. Inslaget blev snabbt precis lika älskat som kanalens övriga program. Beundrarbreven kom inte bara till programledarstjärnorna, utan även till chefen.

»Gata upp och gata ner« blev också namnet på Haralds första bok, där gatuberättelserna från radion blev illustrerade av teckningar som Haralds fru, Ingela Penje, hade gjort. Boken kom ut 1991, året därpå lämnade han radion. Lokalradion skulle då slås ihop med rikssändningarna, och Radio Stockholm på sikt tappa den särart som under åttiotalet varit ett sådant framgångsrecept. Harald blev i stället under en kortare period chef på SVT. Men tv var inte riktigt hans värld, och intresset för stockholmiana skulle snart visa sig större än det för ledarskap. Efter att Harald under mitten av nittiotalet tagit beslutet att bli sin egen skulle han på heltid ägna sig åt att berika historieskrivningen om huvudstaden. Han skrev ytterligare flera böcker, den sista med titeln »Östermalm – en fin historia«. Den gavs ut 2007, på uppdrag av en mäklarfirma.

Under Haralds sista tio år i livet löpte kärleken till berättandet parallellt med en alltmer tärande sjukdom. Den cancerdiagnos han fick 2003 skulle innebära ett liv med konstant medicinering, och även på sikt leda till ett djupt engagemang i frågan om dödshjälp. Den sista texten Harald Norbelie publicerade var en artikel på DN Debatt i början av augusti, som tecknade ett alltmer hopplöst sjukdomsförlopp från insidan. »Är inte min önskan om rätten att bestämma hur stort lidande jag ska utsätta mig för den allra sista tiden värd någonting?« frågade Harald, och riktade sig till sjukvårdsminister Gabriel Wikström. Texten är kraftfull, drabbande. Harald Norbelie förblev en berättare in i det sista. Bara några veckor efter att artikeln publicerats gick han bort.