Harry Järv

Harry Järv har ofta beskrivits som en sällsynt äkta hjälte och en lärdomsgigant, ett enmansuniversitet.

Hjälte blev han i Finlands fortsättningskrig då han synnerligen aktivt hjälpte till att hålla stånd mot den ryska offensiven på Karelska näset genom att över tvåhundra gånger leda sin patrull på uppdrag framom främsta linjen – tills han en septembernatt 1943 trampade på en mina och förlorade sin högra fot.

Sin lärdom lade han grunden till som ung pojke hemma i Korsholm i Österbotten genom att läsa alla böcker som fanns på biblioteket i byn och acceptera ett klokt erbjudande från sin far. Om unge Harry bara avstod från att bygga sig en kanot för äventyrliga färder på vida vatten skulle han i stället få gå på läroverket i Vasa.

Det blev inledningen till ännu vidare färder med kunskap och vetande som ledstjärnor. Universitetsstudier i Åbo och Uppsala, där han blev fil lic 1954. Sin karriär på Kungliga Biblioteket i Stockholm avslutade han som ställföreträdande riksbibliotekarie. På lediga stunder redigerade han tidskrifter som Horisont och Fenix, skrev egna böcker med essäer som röjer spännvidden i hans kunskaper och intressen, från Kafka, Goethe och Shakespeare (vars verk, enligt Harry Järv, egentligen skrevs av Edward de Vere, den sjuttonde earlen av Oxford) till bokbinderi och allt som har med Finlands ödeskrig att göra.

Under lång tid var Harry Järv chef för KB:s handskriftsavdelning. Som sådan fördubblade han bibliotekets bestånd av handskrifter. Han försäkrade sig till exempel i god tid om att Astrid Lindgrens papper skulle tillföras KB när den dagen kom.

Författarinnan själv har berättat om den överenskommelse de träffade i hennes hem på Dalagatan i Stockholm. När allt var klart frågade Harry Järv om det möjligen inte fanns mera på vinden. Visst, sa Astrid Lindgren. Någon annan i hans ställning hade nöjt sig med att nicka och säga »bra, jag skickar någon att hämta det«. Men Harry Järv gick själv upp på vinden och hämtade kartongerna.

Det var också Harry Järv som personligen hämtade hem den socialdemokratiske utrikesministern Östen Undéns privata dokument till KB – en bedrift som möjligen underlättades av att familjerna Järv och Undén bodde grannar på Fyrverkarbacken i Marieberg i Stockholm.

Harry Järv kunde vara kärv, i synnerhet mot dem som försökte ge intryck av att ha djupare insikter i något ämne, vilket som helst, än de faktiskt hade. Hans blick var genomskådande under de buskiga ögonbrynen och det alltid bångstyriga håret. I offentliga debatter slog han obönhörligen ned på allt som han uppfattade som intellektuell ohederlighet.

Hans till förakt gränsande vrede drabbade tidningar – till exempel både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – som undlät att ta in rättelser när de rapporterat något fel om honom själv och i synnerhet Finlands krig mot och relationer med Sovjetunionen.

Harry Järv hade vida kunskaper men brukade själv en aning kokett säga att han egentligen bara var bra på tre saker: närstrid, fotografering och kommatering. Närstriden och annat skildras mycket autentiskt i filmen »Framom främsta linjen« (2004). Till autenticiteten bidrog inte minst att Harry Järv var djupt involverad i produktionen och att hans fotografier från krigsåren användes som förlagor för många scener i filmen.

Han var både nöjd och stolt över att hans insatser skildras så korrekt. Men där finns faktiskt en sak som inte stämmer, påpekade han urskuldande för nära vänner. Ryssen som i filmen sitter i en tall satt i verkligheten i en gran. Rätt ska vara rätt. Men i vilket fall som helst oskadliggjordes prickskytten till slut.

Harry Järvs granitmejslade ansikte och stundom skrovliga röst underströk tyngden i hans lärdom och fastheten i hans åsikter. Ändå, där fanns i honom också en mjuk nyfikenhet och intellektuell öppenhet.

Han hade bestämda åsikter, men trots att han hade förlorat en fot kunde han dansa genom livet – och därför var det så lämpligt att begravningsakten för Harry Järv för en vecka sedan avslutades med den finländske kompositören Oskar Merikantos vemodiga men ändå ljusa »Valse Lente«.