Hasse Wallman

En del verkar ha fått sin bestämmelse redan från början. Åtminstone kan det se ut så i efterhand. Hasse Wallmans första jobb var på en cirkus som kom till Stockholm en gång om året, och eftersom Hasse Wallman tycks ha varit bra på att hålla sig framme redan då fick han jobba med att leda hästarna, som kom med transport till Norra station, till cirkustältet. Där och då föddes hans kärlek till hästar, berättar han i memoarerna »För nöjes skull«. Hans lön blev att samla in tomflaskorna som publiken kastat ner mellan sittraderna efter varje föreställning och panta dem.

Som scout fann han sig sedan till rätta som lägerbålsledare, vilket innebar att ansvara för underhållningen. Där lärde han sig hur man ska tänka för att sätta ihop en show.

Han började jobba på S:t Görans ungdomsgård, som han raskt döpte om till Kingside, ett mer säljande namn, och slängde ut swingorkestrarna som dittills stått för underhållningen. Kidsen ville ha pop. Snart drev han Kingside på fyra olika adresser i Stockholm och med tiden hade han arrangerat konserter med både Beatles och Stones och – nästan av bara farten – lyckats knipa åt sig jobbet som marknadschef på Gröna Lund.

Han fanns med lite överallt. När han var på Kanarieöarna satte han ihop program med de artister som råkade befinna sig där och körde shower. Han hörde när boxaren Ingemar Johansson med fasa berättade om ett ställe med rök och glitterlampor han hamnat på under en mellanlandning i Schweiz, förstod att det var ett diskotek och att det måste introduceras i Sverige. Sålunda startade landets första disco på en krog han köpt i Norrköping. Han introducerade wrestling och standup, jobbade med »Åsa-Nisse i raketform«, gjorde popmusikalfilmen »Drrra på« och köpte Stampen i Gamla stan och gjorde det till tradjazzhak. När Hasse Wallman var deppig för att hans etablissemang Badholmen brunnit ner åkte han till Kiviks marknad med ett tält med bondkomiker och strippor. Huvudnumret var enligt hans egna memoarer en afrikansk kvinna som stod i en bur och vrålade medan hon slängde sina bröst runt halsen.

Tillsammans med imitatören Bosse Parnevik köpte han krogen Engelen, och det blev början till ett långt kompanjonskap. Senare köpte de också showkrogen Bacchi Wapen, där bland annat Magnus och Brasse gjorde succéföreställningar under 1970-talet. När det decenniet tog slut började han satsa på manlig striptease för en helkvinnlig publik. Det funkade bra. Många möhippor.

Wallman köpte också den anrika China-teatern. Han hade en vision om att sätta upp stora musikaler i Sverige. Det började med »Cats« och konceptet visade sig funka trots att alla förståsigpåare förklarat att det var dödfött, så musikaläventyren fortsatte.

1990 startade han Wallmans salonger med ännu ett nytt koncept: serveringspersonalen stod för underhållningen. Och senare startade han Golden Hits med ett besläktat recept: serverande personal som imiterade stjärnor till förinspelad musik.

Samtidigt funderade Hasse Wallman på hur han skulle göra med Bacchi Wapen. Han tyckte att personalen blivit för gammal efter tjugo år. Nu var de som föräldrar till gästerna. Han ville byta ut dem men ingen ville gå frivilligt och facket tyckte förstås inte att idén att byta ut hela personalen mot yngre förmågor var särskilt lysande. Att köpa ut dem skulle bli dyrt. Men han ville inte heller lägga ner. Han hade svårt att bestämma sig och i stället fick Aftonbladet avgöra saken. De visade i ett reportage att rasifierade personer fick nobben av dörrvakterna på Bacchi Wapen, medan andra släpptes in. Hasse Wallman försvarade sig senare med att han blivit ombedd av polisen att hålla en misstänkt sydamerikansk knarkliga utanför, men det hjälpte knappast när drevet gick. Han genomgick de värsta veckorna i sitt liv och stängde sedan stället, men han hade ju tusen andra järn i elden att ägna sig åt när han kom på fötter igen.

Han älskade hästar och tävlade i distansridning, en sorts maraton till häst, och vann både svenska och nordiska mästerskap. Han dog medan han gjorde vad han älskade mest. Skadorna efter en ridolycka i september blev så stora att han aldrig vaknade upp igen.