Helena Henschen

Hon skapade. Hon gjorde nya saker livet ut. Såtillvida var Helena Henschen ett exemplariskt barn av den mytiska 68-perioden. Den beskrivs oftast som en tid präglad av vänsterradikal politisk aktivism, men bör snarare fattas som en bredare kulturell rörelse; på en och samma gång en kulmen på det moderna projektet och ett uppror mot de hyperrationella och betonggrå former som detta projekt gjutit in sig i, inte minst i Sverige: de löpande banden, de ödsliga förorterna, standardiseringen av allt och alla...

Gör rätt, manade den stränga svenska föräldramodernismen.

Gör annorlunda, gör din egen grej, det är rätt att göra uppror, kontrade 68-generationen.

Mah-Jong utlöser ofta associationer till ett präktigt folkhemsmaoistiskt svenskt 1970-tal då foträta skor trampade takten till Skäggmanslaget under tunga slagbord i furu. Det är en inte alldeles felaktig bild. Men den är förenklad.

Designföretaget Mah-Jong grundades 1966 av tre unga kvinnor från Konstfack – Kristina Torsson, Veronica Nygren och Helena Henschen – och tidiga lanseringsbilder signalerar inte marxist-leninistisk grundcirkel. Snarare Carnaby Street. Girls just wanna have fun. Uppnosiga färger och former. Glad anarkism.

Konstnären Carl Johan De Geer plåtade åt Mah-Jong med Marie-Louise De Geer och Åsa Moberg som modeller. Åsa Moberg har skildrat tiden och miljön i sin roman »Snart är det 1968!« där Helena Henschen är en av de lätt maskerade personerna.

Det är inte bara via Mah-Jong som Helena Henschen är nära knuten till 68-strömningarna. Hon kom att jobba också för en annan av tidens tunga kulturbärare, Fria Pro-teatern där hon gjorde scenografi. Länge var hon också gift med ensemblens husdramatiker – författaren och journalisten Gunnar Orhlander, också känd som Doktor Gormander.

Men hon fastnade aldrig i något fack. Hon skapade sig nya: hon illlustrerade andras böcker, författade egna barnböcker, arbetade för Stadsmuseet i Stockholm, gav ut böcker om huvudstaden och dess historia, kom på 1990-talet till tidskriften Moderna Tider som layoutansvarig och romandebuterade år 2004 som 64-åring med »I skuggan av ett brott«. Den blev en osannolik publikframgång. Sammanlagt 300 000 sålda exemplar är en siffra som nämns.

Romanen utgår från ett av det tidiga svenska 1900-talets mest uppmärksammade kriminalfall, de så kallade »von Sydowska morden«. Den 7 mars 1932 mördades den förre chefen för Svenska Arbetsgivareföreningen, Hjalmar von Sydow i sin lägenhet på Norr Mälarstrand i Stockholm. Också familjens kokerska och hembiträde föll offer för mördaren, som visade sig vara Hjalmar von Sydows son. När sonen skulle gripas sköt han först sin unga hustru, sedan sig själv.

Hjalmar von Sydow var Helena Henschens morfar, mördaren hennes morbror. Morden var länge det stängda och nedsläckta rummet i hennes familjehistoria, det man inte vistades i, inte talade om. Hon öppnade dörrarna och fortsatte sedan att med litteraturen som ficklampa utforska sin egen släkts historia; 2008 återkom Helena Henschen med romanen »Hon älskade«, vars huvudperson är hennes farmor, Signe Thiel.

Signe var dotter till bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel, en av de centrala gestalterna i sekelskiftets svenska kulturliv, och kom själv att röra sig i sin tids intellektuella och konstnärliga kraftfält.

Också hennes sondotter, Helena Henschen, var ett slags transformatorstation där många kraftledningar löpte samman. Släkten von Sydow har försett det svenska samhällsbygget med otaliga ämbetsmän och politiker. Den Thielska familjen har levt nära konsten, men också nära de europeiska skuggorna. Som ung upplevde Helena Henschens far, konstnären Anders Henschen, kristallnatten i Tyskland. Hans syster, konstnären Helga Henschen, var under ett antal år gift med Peter Weiss, den tysk-svenske författaren och flyktingen undan nazismen.

När Helena Henschen gick bort till följd av en hjärnblödning hade hon sedan länge skrivit på en tredje roman som skulle ta avstamp just i tiden för andra världskriget.

Helena Henschen var född i Solna och förblev Stockholmstrakten trogen. De sista åren bodde hon i ett radhus i en söderförort för att vara nära barnbarnen. Hon hade många. Själv var hon fyrabarnsmor.

Per Svensson, kulturjournalist