Hennes verk genomsyrades av humanism

I 57 år var Suzanne Osten en dominerande kraft inom svensk teater, internationellt hyllad, särskilt gällande kvinnors rättigheter och barns tillgång till kultur.   

”Hennes arv och avtryck inom scenkonsten är större och viktigare än Ingmar Bergmans”, hävdade en ledande morgontidnings teaterkritiker efter dödsbudet. Ostens integritet prisades och lyste ur en rubrik: ”Osten såg alla besvärliga människor.”  

 Och själv, skulle någon i  kulturetablissemanget tillägga, var hon den besvärligaste av alla – i positiv bemärkelse, förstås. Hennes verk genomsyrades av både humanism och ett anarkistiskt förhållande till makt och auktoriteter. 

Hennes envig med Kulturhuset Stadsteaterns mångårige chef Benny Fredriksson kan stå som illustration. Fredriksson ville lägga ner Unga Klara, scenen som Osten hade skapat 1975.  Han vill ha större publik. ”Osten”, skrev Johan Hilton i skildringen Den sista teaterdirektören om Fredriksson, ”ville snarare sätta myror i huvudet på publiken.” Suzanne Osten var emot marknadsföring i vilken stjärnorna lyftes fram på affischerna; det såg hon som en ”hierarkisk kändis-ikonografi” och i en debattartikel kritiserade hon ”en ny grosshandlarmentalitet som styrs av daytrading”. Osten vann kampen.  

Varifrån kom all denna originalitet och detta mod? En del av svaret finns – icke ovanligt – i gener och uppväxt. Ostens mor, Gerd, var en svensk filmkritiker, författare, regissör, scripta till Ingmar Bergman, som ifrågasatte normer och vägrade att kompromissa. Hon var under trettiotalet gift med Göteborgs mest tongivande kulturjournalist, Tord Bæckström. Efter en skilsmässa^. träffade hon Karl Otto Osten, en tysk finmekaniker och socialdemokrat, född i Berlin och motståndsman på flykt undan nazistregimen.  

Han hade illegalt tagit sig in i Sverige från Norge, där han gömt sig på en bondgård. Paret gifte sig 1941 men beslöt sig inte för att skaffa barn förrän efter slaget om Stalingrad, då kriget vände. De levde med rädslan för en tysk invasion och i sin lägenhet byggde de en flyktbåt. Suzanne föddes i juni 1944 men föräldrarna skilde sig när Suzanne fortfarande var liten. 

Osten har skrivit att hon fann dagböcker, svarta vaxdukshäften från 1939 till 1944, som skildrade förfall och lidande: ”Gerd hade antecknat att hon ’mött O’, alltså mannen som blev min far, hjälten, tagen i förvar i Långholmens fängelse”. 

Suzanne Osten och hennes äldre halvsyster hade en kaotisk uppväxt. Fäderna fanns inte närvarande. Mamman hade ensam föräldraansvaret; hon ville, sa någon, vara både mor, far och gud. Hon klarade det inte. Tidvis levde de i misär.  

”Gerd hade förlorat en lång hyrestvist och det ledde till hennes och min – hennes tonåriga dotters – hemlösa vandring från hyresrum till gatan; till slut rymde jag som 16-åring och lämnade henne och mina katter i en trappuppgång. Jag såg till att jag togs om hand av barnavårdsmyndigheterna”, skrev Osten senare.  

Hon kom att i olika former skildra hur det var att växa upp med en psykiskt sjuk mor. Mot slutet av kriget levde Gerd i ständig skräck och fick diagnosen paranoid schizofreni. 

Osten lyckades trots alla svårigheter ta studenten vid den kreativt inriktade Viggbyholmsskolan. Därefter läste hon konst, litteratur och historia i Lund där hon också började umgås i radikala kretsar. Långt upp i ålder hade hon det utseende som en kulturpersonlighet och aktivist modell 68 förmodades ha: praktisk frisyr med lugg och argsint runda glasögon.  

Suzanne Osten fick utstå både hot och hat för sin kvinnokamp och tidvis levde hon med polisskydd. I sina filmer väjde Osten inte för svåra ämnen:  alkoholism, separation, ätstörningar, självmord, att växa upp med en psykotisk förälder, et cetera. Men trots de tyngden och allvaret utformades pjäserna och filmerna ofta som lekfull, idérik teater med både värme och humor. Pjäsen om en flicka med Downs syndrom blev komisk och djärv. 

Hennes teaterföreställningar för barn kritiserades stundom av vuxna. Osten svarade, att barn är kompetenta och konstruktiva varelser. Precis som vuxna behöver de diskutera och utforska livets svårigheter. "Kanske är det min egen barndom jag letar efter”, sade hon.