Henning Sjöström

Henning Sjöström växte upp i ett fattigt småbrukarhem i Burträsk, Västerbotten, som ett av tolv barn. I sina memoarer berättar han om hur han en dag tyst smög fram till sin mors gungstol och frågade: »Mor, vad vill du jag ska bli i världen?« Hon svarade, mellan två rader i sin bibelläsning: »Arbeta och läsa. Läsa och arbeta. Det är din väg. Huvud har du, envis är du och stark är du.«

Han skriver att han närmade sig henne försiktigt den gången, för en gång tidigare hade en av gungstolens medar råkat krossa hans högra stortå, så att han därefter alltid hade en vanlig och en jättestor tå, som han stolt brukade visa upp och tänka: »Jag är unik!«

Henning Sjöströms egna historier är fulla av sådana märkliga utvikningar. Han var en mästare i att iscensätta sin egen person, och det är inte alltid lätt att veta vad som är sant och vad som är skröna. Om detta var hans mors bedömning av hans karaktärsegenskaper verkar hon i alla fall ha haft rätt. Han började arbeta i skogen, liksom många av sina bröder, och flyttade så småningom till Fagersta för att jobba i gruvan. Det var på en friidrottstävling där som hans talanger som spjutkastare upptäcktes, och det skulle med tiden göra honom till landslagsman i sporten. När han drabbades av tennisarmbåge och var tvungen att lägga ner spjutkastningen sörjde han inte. Enligt honom själv hade han inte ägnat sig åt idrott för att det var kul, utan för att få möjligheter, vilket han fick i form av ett handlån av Idrottsbladets chefredaktör Torsten Tegnér. De pengarna räckte till ett års studier, precis vad han behövde för att bli behörig att plugga juridik.

Målet var hela tiden att skaffa en egen byrå. Men med Hennings klassmässiga och geografiska bakgrund fick han ingenting gratis i form av nätverk och kontakter. Det tycks snarast ha sporrat honom. Han tyckte om att se sig själv som en fighter.

Han blev Sveriges första kändisadvokat. Han tog sig tidigt an uppmärksammade mål som Haijbyaffären (Kurt Haijby dömdes för utpressning sedan han påstått att han haft en sexuell relation med kung Gustav V) och Neurosedynrättegången (där Sjöström stämde läkemedelsföretaget Astra på uppdrag av dem som blivit skadade av läkemedlet Neurosedyn). För sin lojala rättshjälp till finansmannen Torsten Krueger fick han en egen spalt i Aftonbladet, som Krueger vid den här tiden ägde, vilket gav honom ytterligare exponering.

Genom sitt sätt att ständigt synas i medierna bröt han tydligt mot de diskreta sociala koder som dittills hade gällt för advokater. En del av kollegerna misstyckte naturligtvis, men Henning ansåg att han behövde uppmärksamheten för att kunna presentera sig för presumptiva kunder. Till Legally yours säger han i en intervju:

»När man startar en byrå ska man vara som Wagner. Han inte bara komponerade utan skrev hela librettot, satte belysning och visste precis hur färgerna skulle vara. Han kom med en enmansshow.«

Han tyckte om att leva på stor fot och han tyckte om att göra väsen av det. När man inte kunde beställa champagne i pauserna på Kungliga Operan lejde han någon att köra upp hans Rolls-Royce framför porten och servera kyld champagne och rysk kaviar.

Han var ständigt på kant med Advokatsamfundet, som tyckte att han tog alltför lättsinnigt på yrkesetiken. 1990 blev han utesluten och förlorade sin advokattitel, sedan han hjälpt en klient som satt häktad anklagad för skalbolagsaffärer att förflytta pengar mellan olika banker. Under några år i början av nittiotalet satt han i utlänningsnämnden som representant för Ny Demokrati, trots att han hävdade att han inte sympatiserade med partiet. Efter fem år i kylan fick han tillbaka sin advokattitel, men med åren överlät han alltmer åt andra att driva processer. Själv ägnade han sig, bland mycket annat, åt att sjunga operaarior.

Henning Sjöström var också en av Sveriges första offentligt bekännande buddhister, vilket inte hindrade att han drevs av en inre oro. Han visste att livet var kort. I intervjun med Legally yours 2004 fick han frågan om han hunnit med tillräckligt. Han svarade: »Nej, men med de resurser jag haft, med den utgångspunkten och den omgivningen, så anser jag att jag gjort ett gott dagsverke.«

Stefan Westrin är frilansjournalist.