Henrik Pontén

Det var världscuptävling för fäktande juniorer. Nittonårige Henrik Pontén såg lite loj ut. Disträ. Inne i sina egna tankar.

Signalen ljöd. Pontén tog sin värja och avfärdade italienaren på andra sidan pisten. Sedan kom han tillbaka till bänken och frågade lagkamraterna om vem han hade mött. Att han just hade slagit Italiens bäste och därmed kvalificerat sig för junior-VM hade han inte riktigt koll på just då.

Senare i livet brukade han vara bättre påläst.

Henrik Pontén föddes i Kalmar och stammade ur en stor småländsk släkt med långa ämbetsmannatraditioner. Hans far Jan Peter var advokat, och det föll sig naturligt för Henrik Pontén att ta juristexamen i Stockholm.

Han intresserade sig tidigt för upphovsrätt. Han förstod vilken politisk sprängkraft frågan skulle få, men kunde knappast ana hur den skulle skicka splitter i hans egen riktning.

Under åren kring millennieskiftet kännetecknades internet av ett slags uppsluppet godmodig anarki. De första entusiasterna hade rörande naiva föreställningar om hur internet skulle kunna bli ett annat samhälle, bättre än den hårda köttvärlden, där allt skulle kunna flöda fritt till alla och där snällhet och anständighet skulle gälla.

Mycket snart stod det klart att den tänkta friheten krävde stora uppoffringar av andra – till exempel de som skriver sånger eller producerar film.

Henrik Pontén sa den enda gången jag fick en chans att prata med honom att han inte alltid var säker på hur regleringarna borde se ut.

Däremot var han helt säker på hur de faktiskt såg ut, och i hans värld var det självklart att samhällen inte byggs på normer allena. En eller annan lag kan också behövas.

Det var i Almedalen vi träffades. Jag hade skrivit rätt mycket till upphovsrättens försvar och därför utsatts för häpnadsväckande mängder hat och hot. Henrik Pontén, som var rättighetsägarnas frontnamn, drabbades hundra gånger värre. Obehagliga brev, ständiga beställningar av än det ena än det andra i hans namn  … Jag frågade hur han tog det. Han skrattade lite och sa på sin stockholmsanstrukna kalmardialekt att han mest var fascinerad.

Jag trodde honom till 90 procent. Ingen utsätts för sådant helt oberörd, och andra har vittnat om hur hatiska mejl och sms, en ändlös tirad av fria fantasier och allmänt nedsättande omdömen ibland kom åt hans kroniskt goda humör.

De avgörande juridiska striderna vann han, men också de ideologiska. Piratpartiet blev en historisk parentes, och i dag är idén om internet som parallellsamhälle uppenbart felaktig. Henrik Ponténs argumentation under rättegången mot sajten The Pirate bay byggde till stora delar på detta enkla: Internet är samhället. Samhället är internet.

Det är nästan svårt att dra sig till minnes hur kontroversiell den uppfattningen var för bara tio år sedan.

På nyårsdagen skadades Henrik Pontén allvarligt i en cykelolycka som han aldrig repade sig från. Henrik Pontén sörjs av hustrun Karin och sönerna Markus, Måns och Ture, och av många andra som har slagits för rätten till frukterna av sitt eget arbete.

När han slutligen avled kom minnesord med stor värme från jurister, fäktare, vänner och inte minst människor som engagerat sig i ett getuppfödningsprojekt tillsammans med honom hemma på Lidingö – vilket också gjorde en insats för att få nyanlända svenskar integrerade och i arbete.

På några av våra största nätforum hade moderatorerna samtidigt fullt sjå att ta bort kommentarer från upphovsrättshatare som tog emot nyheten om Henrik Ponténs bortgång med skadeglädje.

Men det fanns respektfulla meningsmotståndare också. Kanske var det någon av dem som i stället för blommor till familjen skickade en dvd av filmen »Pirates of the Caribbean«, komplett med värjförsedda pirater på omslaget.