Hertha Hillfon
Hertha Hillfon växte upp i »Stockholms barnrikaste familj« som det stod i tidningarna när de hjälpte hennes pappa skräddarmästaren att hitta en lägenhet som kunde rymma dem allihop utan att det blev alltför dyrt. Det ledde till att de flyttade in i en femrummare i Klarakvarteren: mamma, pappa, Hertha och hennes tretton syskon. Båda hennes föräldrar var skickliga tecknare och Hertha Hillfon mindes långt senare hur hon satte upp en spegel i tvättstugan och tecknade självporträtt efter självporträtt medan tvätten kokade i en järngryta. Sitt arbete som keramiker började hon i det lilla köket med det dagliga brödbaket, men ännu mer då hon färgade och formade marsipan varje jul och påsk.
»Jag var en bondmora i Ukraina i ett tidigare liv«, säger hon i hennes bror Lars-Lennart Forsbergs film om henne, med titeln »Jag sitter i hjortens krona«, medan kameran visar hur hon knådar en bröddeg: »Varje morgon bakar jag ett bröd, sedan bakar jag med lera.« Hon kavlade ut leran till stora, tunga ark och så började hon teckna och skulptera i den därifrån. När hon var som mest aktiv gjorde hon av med två ton Höganäslera om året.
Men först gick hon målarskola i Stockholm, och det var där hon träffade sin man, arkitekten Gösta Hillfon. Sedan gick hon Konstfack, där lärarna ibland ville ha henne till skulptris, ibland målare, men hon trivdes bäst med leran i keramiken.
Hon var också övertygad om att hon hade bott i Italien i ett tidigare liv. Kanske tänkte hon sig att hon hade levt bland etruskerna, vars konst i terrakotta influerade henne mer än någonting annat. Hon åkte till Oslo 1956 för att se en etruskisk utställning som turnerade runt Europa då, men aldrig kom till Sverige. Det gjorde ett oerhört starkt intryck på henne. När hon slutade Konstfack fick hon ett stipendium och reste till Italien för att se mer av etruskernas konst. Hon reste också till Japan och Indien för att studera lerbuddhor och lerhus.
När hon kom hem kände hon sig så underlägsen i förhållande till allt detta att hon inte kunde göra någonting. Och när hon sedan började göra saker igen så tyckte hon allt var så dåligt att hon omedelbart slängde det. Till sist insåg hon att hon måste stå för det hon gjort, oavsett hur det såg ut, och då började hon ställa sina saker på en hylla i stället för att slänga det. Först efter det kunde hon vara med på sin första utställning, »Form i centrum«, arrangerad av Svenska Slöjdföreningen i Stockholm.
»Utställningen bjöd på en sensation«, skrev Eugen Wretholm i tidningen Form: »Det var vildkatten Hertha Hillfon som smugit sig in bland keramikens hermeliner.« 1950-talet hade varit upptaget med klassicism och swedish grace, Hertha Hillfons djärva friskulpturer i lera var något helt annorlunda.
Hon började göra skulpturer som såg ut som de organiska vardagsföremål hon hade omkring sig: mjukt och hårt bröd, skjortor och manchesterkavajer, ryggsäckar. När hon fick sin egen brännugn i ateljén kunde hon gå upp i format, och hon gjorde sinnlig monumentalkonst: stora porträtt, fåtöljer att sitta i, bord att duka på, oxar och vilande får, tuppar och guldstrålande solar, kärl och urnor. Mest känd är hon för sina stora, stiliserade masker.
Själv såg hon sig som en mottagare. »Jag gör ingenting, jag bara får. Men ibland får jag ingenting, vad det nu kommer sig.« För henne var konsten ett äventyr som man måste kasta sig ut i utan skyddsnät, och man måste våga misslyckas varje gång.
»Ni pratar bara om det förgångna, jag vill prata om framtiden«, klagade hon när tidningen Antikvärlden träffade henne i ateljén för fem år sedan. Då var hon 87, och hennes man hade varit död i drygt ett decennium. »Så vad har du för framtidsplaner?«, frågade reportern.
»Jag ska åka till Florens och träffa Gösta.«
Det var makarnas plan, de skulle återses i solen. Hon skulle vara 17 och han 19. Hon vände sig om och visade dem ett självporträtt där hon har gjort sitt unga huvud som en fågels, med röd näbb. I den skepnaden skulle hon ta sig ner till Italien igen när det här livet tagit slut.
