Holger Nilsson

Vinslövssonen Holger Nilsson blev rikskändis genom filmen »Plötsligt i Vinslöv« (1999). Den dokumenterade livet hos några invånare i den skånska staden Vinslöv. Med sitt naturliga lugn, sina träffsäkra repliker och sin oerhörda värme blev Holger snabbt den självklara huvudpersonen.

Han var alltid glad, alltid pratsam men samtidigt lite udda. Till exempel använde han inte strumpor, och han hade en papegoja som kunde säga »Det va ett jävla liv!«. På tv:n stod en uppstoppad tupp och på frågan om han har en dator svarar han »Nej, men jag har en dammvippa«.

Holger var ett fynd framför kameran, och en gåva till tittarna. Med mörk men samtidigt mjuk stämma berättade han om livets funderingar och klurigheter i ett slags ständigt flöde. Han hade alltid en historia på lager, tycktes det som. Ofta sjöng han.

Holger Nilsson föddes i Vinslöv men bodde i hela sitt vuxna liv i skånska Hana­skog, en bit därifrån. Men som 40-åring fick han ta över föräldrahemmet och flyttade tillbaka till sin födelseort. Som ung jobbade han på järnvägen och i byggbranschen. Han var nyfiken och full av energi och reste till exotiska platser som Australien och Nya Zeeland. Fysiken var god, Holger tyckte om att cykla, flera gånger cyklade han Vättern runt. Men hjärtat började säga ifrån och när Holger fick diabetes blev också fysiken lidande. Men han fortsatte att vara nyfiken och energisk. Han älskade att åka på sin moped »Tomosen« och varje dag åt han sin lövstek med potatismos, räksallad och tre glas mjölk på Perssons Pub & Taverna med lika god aptit. Som en hyllning till traktens favorit heter rätten numera »Holger Nilssons specialmeny«.

Efter premiären av »Plötsligt i Vinslöv«-filmen 1999 förändrades Holgers liv. Han och papegojan Jacko Jackonelli blev ortens mesta kändisar. Staden fick ta emot filmfans, som ville se och besöka Holgers favoritplatser och kanske till och med få en glimt av stjärnan själv. Föreningen »Vinslöv – plötsligt en förening« bildades till hans ära, och huvudpersonen tog ofta del i medlemsträffar där han på allmän begäran kunde sjunga och berätta fler historier under kärleksfullt jubel. Föreningen, med närmare två tusen medlemmar, såg värmen i Holger. När hans älskade moped gick sönder skramlade de ihop åtta tusen kronor, så att den kunde lagas. Att Holger rört vid hjärtan är ingen överdrift. Han var älskad. Han behövde inte förställa sig, han var kort och gott Holger, och detta gjorde honom till den populära rikskändis och – faktiskt – förebild han var.

Kändisskapet tycktes inte påverka honom nämnvärt. Holger och vännen John Albrektsson (som avled 2004, också han vid 67 års ålder) fortsatte att sitta på bänken utanför Trekantens grill, för att titta på »folk och trafiken« och spela »Bingo-Bongo« på lördagar. Fortfarande kommer, i stort sett dagligen, besökare som låter sig fotograferas på bänken som radarparet suttit på.

Tio år efter »Plötsligt i Vinslöv« bestämde sig filmarna Jenny Bergman och Malin Skjöld för att göra en uppföljare. De ville veta vad som hade hänt med alla personligheter sedan de, och svenska folket, träffade dem sist. Filmarna tillbringade ett år på orten för att samla material. Att Jacko försvunnit blev upptakten till »Plötsligt igen« (2009). Trots det medverkade Holger väldigt lite i filmen, bara genom en intervju. Hans hälsa var dålig, han orkade inte vara med. Han hade sålt sitt familjehem och vistats på ett ålderdomshem en tid men bodde nu i en egen lägenhet. Det är det sista vi ser av honom. Ett år senare stannade hans varma, goda hjärta. Det skedde på sjukhuset i Hässleholm och på kvällen den 26 september samlades både Vinslövsbor och långväga sörjande på tavernan för att äta lövstek till hans minne.

Ungkarlen Holger Nilsson skaffade sig aldrig någon egen familj. Men han hade desto fler vänner, och hans död sörjs av många.