Hon arbetade för att sätta scenen på kartan

Tidig vår 1992. Den nyligen pensionerade operasopranen Margareta Dellefors stod längst ner i det gamla nedlagda kalkbrottet djupt inne i skogarna norr om Rättvik i Dalarna. Hon föreställde sig hur de vitgrå sluttningarna ner mot botten av brottet var läktare, fyllda med åhörare, fyllde lungorna med luft och sjöng: 

“Dich, teure Halle, grüss ich wieder  
Froh grüss ich dich, geliebter Raum!” 

Raderna, hämtade ur Richard Wagners opera Tannhäuser, ekade mot den smutsgrå kalkstenen. Akustiken var sagolik. Som i ett operahus. Stroferna var väl valda. Översatt till svenska lyder raderna: 
 
"Dig, ädla hall, jag hälsar åter,  

glad hälsar jag dig, älskade rum!" 
 
I den tyske kompositörens verk handlar om Elisabeth som fylls av lycka över att åter vara i den stora hallen i Wartburgs slott, där hon har många minnen. För Margareta Dellefors hade orden dubbel mening.  

Dels ville hon sjunga ut glädjen över att äntligen ha hittat platsen för sitt stora hjärteprojekt: att skapa en utomhusscen av internationell klass i Sverige. En som skulle kunna mäta sig med de scener hon varit på i italienska Verona och i det franska kalkbrottet i Avignon.  

Men säkert var sången också anstruken av en viss nostalgi över att hennes långa karriär som lyrisk-dramatisk operasopran var över. Även om hennes paradroll inte hade varit Wagners Elisabeth, utan Puccinis Tosca.  

Men Dellefors var inte helt ensam med sin sång och sina planer. Uppe på randen av brottet stod fyra politiker och tjänstemän från Rättviks kommun. De hade följt med för att höra den nyblivna pensionären övertyga dem om varför just denna avlägsna plats förtjänade att omvandlas till en operascen av internationell klass. De hade ju andra planer för brottet. Där Dellefors såg en otrolig skådeplats såg de jordnära representanterna från kommunen något helt annat. Ett hål i marken att deponera kommunens sopor i. 
 
Ett tanke som hade kunnat få vilket driven entusiast som helst att tappa lusten. Men inte för den rutinerade och världsvana Margareta Dellefors. Född 1926 i Göteborg präglades hon de första åren av mammans entreprenörskap – hon var modist och ägde en hattbutik. Drivet satt kvar i Margareta under hennes karriär som först folkskollärare, sedan operasångerska och till sist mångårig redaktör för musikradion i P1. Och det var alltså nu, i pensionsåldern, som hon ville inleda en ny bana som teaterdirektör. Inte skulle en dalakommuns sophantering få sätta stopp för det projektet. 
 
Så blev det inte heller. Genom att idogt uppvakta mecenater från näringslivet, kommunen och kultursektorn uppbringade hon 100 miljoner kronor för att förverkliga drömmen. Bara två år senare, 1994, kunde Dellan, som hon kallades av vännerna, presentera den världsunika platsen: “Dalhalla”. Den gamla väninnan och operalegenden Birgit Nilsson sjöng på invigningen. 

Under nittiotalet fortsatte Dellefors med oförtruten kraft att arbeta för att sätta scenen på kartan. Ett internationellt genombrott gjordes 1996 då Wagners operasvit Ringen spelades i en internationellt hyllad kompaktversion. 

2003 fick dock denna mäktiga opera–saga ett bittert slut, då hon Margareta Dellefors sades upp som konstnärlig ledare av Dalhallas ledning. Uppgifterna om vad som hände exakt går isär, men uppenbart är att styrelsen hade en annan uppfattning om vad som skulle stå på repertoaren. Nu för tiden är det inte Nibelungens dramatiska toner som ekar över gruvan i Dalarna. Ett axplock från sommarens begivenheter antyder en mer prosaisk line-up; ZZ Top, Diggiloo samt ett Pink Floyd-tributband.  

Men arvet som Margareta Dellefors lämnar efter sig är storslaget, både som inspiration för alla kulturarbetare som kämpar för att göra landet till en skönare plats, både andligt och rent fysikt. Dalhalla står där det står. Och vem vet? En dag ekar kanske Richard Wagners toner åter från kalkbrottet.