Hon fick saker att hända

Den som såg Eva Swartz Grimaldi, såg en kvinna med egen stil. Hon var ofta klädd i svart, med röda accessoarer, rött läppstift och det svarta håret i en kortklippt frisyr. Är det viktigt? Ja, för hennes stil berättade att hon visste vem hon var. 

Hon började sin karriär på René Coeckelberghs Förlag där hon i tidiga tjugoårsåldern enligt egen utsago fick alldeles för svåra uppdrag. Hon litade på sin språkbegåvning och fick träffa öststatsdissidenter men också Arthur Lundkvist och Maria Wine. Kort sagt blev hon på det lilla förlaget introducerad i det stockholmska kulturlivet på sjuttiotalet. Men en dag talade Coeckelbergh om för henne att hon skulle börja jobba på Italienska Kulturinstiutet. Eftersom Eva Swartz kunde italienska, var medgörlig och Coeckelbergh inte alltid betalade henne lön gick hon med på det. ”Det var som att leva i Sverige och gå till Italien varje dag” var hennes beskrivning av det nya livet. 

Den som såg Eva Swartz Grimaldi såg hennes stil, den som träffade henne mötte en person som kunde uppfattas som följsam. Det var en förhastad slutsats. Hennes envetna språkträning, hennes förmåga att genomföra uppdrag som andra kunde finna mindre intressanta, som att texta film åt Meter Television, gjorde henne till vd. För Meter Television. 

Hon hamnade på rätt ställe. Alla gillade tv och Eva Swartz gjorde Jeopardy! tillsammans med Magnus Härenstam. Hennes arbete ledde över till TV4. Där hon blev programdirektör och vice vd.  

Hon sade att hon sällan brukade stanna längre än sju år på varje ställe men nästa steg blev desto mer oväntat. Hon fick frågan om att bli vd för bokförlaget Natur & Kultur. Ett ärevördigt förlag skulle en del säga, fint och tråkigt sa andra medan en förläggare sade töntigt, väl medveten om att hela bokbranschen led av en töntstämpel och då särskilt i jämförelse med den heta tv-branschen. 

Swartz Grimaldi fick saker att hända. När hon kom till Natur & Kultur upptäckte hon att somliga anställda kunde ägna förmiddagen åt att läsa tidningen och att noga se till att inte använda telefonen efter halv fem. En del chefer visade sig inte på jobbet. Så hon sparkade några långväga och gav unga chansen. 

Men saker hände inte alltid så fort som hon ville och så hade hon träffat Salvatore Grimaldi. Han hade skapat en fantastisk värld i Villa Geber i Diplomatstaden i Stockholm. Innergården, förlagan till Stockholms Stadshus paranta atrium, blev platsen för ett mycket fint och privat bröllop för ett par vänner, alltihop genomfört med en generositet paret Grimaldi gång på gång visade. När Eva Swartz blev ordförande i välgörenhetsorganisationen Stadsbrudskåren hölls varje möte i villan och inleddes med champagne. Det var det där med stil och vad Eva formulerade som ”… jag behövde ett liv”.  

Hennes morfars far hade varit storägare i Norstedts förlag. När hon fick frågan om hon ville bli ordförande, sade hon ja. Och precis som på Natur & Kultur var det dags för förändring. Eva Swartz genomförde den. Ny vd,  tio procent av de anställda fick gå och Eva Swartz var sitt oföränderligt vänliga jag. Hon hade lärt sig vad hon kallade att man ”måste älska besvärliga människor” och det hade branschen gott om. Storytel köpte Norstedts och Swartz sociala geni kom till pass. Kanske var hon bättre som styrelseordförande än som vd? Det var inte lätt att styra upp bångstyriga kreatörer och hon var å andra sidan ett erkänt bra stöd för unga människor på väg upp. 

Efter sju år var det dags. Eva Swartz Grimaldi gillade att synas på premiärer och mingel, och antagligen utgjorde hennes synlighet en rätt stor del både av hennes kulturintresse, och hennes karriär. Och den fortsatte med otaliga styrelseuppdrag, hon hade gjort sig bemärkt. År 2020 fick hon H.M. Konungens medalj i guld av 12:e storleken i högblått band. 

Eva Swartz var kär i sin släkt, kär i sin man och det var lätt att känna att hon var kär i livet. Livet var generöst och det gav tillbaka.