Hon förstod vart vindarna blåste

Det kommer aldrig mer finnas en Lisa Larson, en keramiker i både folkets och industrins tjänst. Förutsättningarna ser helt enkelt annorlunda ut i dag jämfört med när Larson debuterade för nästan 70 år sedan. 

Hon var den begåvade flickan som karvade figurer av spillvirke från pappans sågverk i småländska Härlanda och fick tips av en sommargäst från Göteborg att börja studera på Slöjdföreningen, nuvarande Högskolan för design och konsthantverk. Som artonåring drömde hon om ett liv som fri konstnär. Vad hon inte visste var att tidsandan skulle leda henne in på andra vägar. 

Svenskt konsthantverk upplevde sin guldålder. Industrin behövde formgivare till allt från möbler, textil, keramik och glas till nya material som plast och rostfritt stål.  

År 1955 inledde Larson sin bana som formgivare vid Gustavsbergs porslinsfabrik med en serie djur i mörkbrunt stengods. Stig Lindberg, den konstnärlige ledaren på Gustavsberg, hade upptäckt en begåvning. Hon skulle stanna på porslinsfabriken i 26 år. Det började med en katt med svansen i vädret. Det skulle bli flera prydnadsdjur i serien Lilla Zoo. Två år senare kom Stora Zoo. Giraffen var 37 cm hög.  

Brunfärgad chamottelera blev hennes signum. Den hade hon utvecklat i samarbete med kemisterna på fabrikens laboratorium. Just samarbete med andra yrkesarbetare på Gustavsberg var viktigt för Lisa Larson. Och insikten att produkterna måste ut på marknaden.  Andra kunde tycka att det var att fult att tänka kommersiellt. I en intervju i Sveriges radio 2018 förklarade hon: ”Jag har alltid velat göra något som går att sälja, för jag ville ju inte att folk skulle behöva gå från sitt jobb, att fabriken skulle stängas.” 

Formgivning av keramik för industriell tillverkning kräver mycket planering och ta hänsyn till ekonomiska och produktionstekniska faktorer. Lisa Larson fattade galoppen, och formgav den ena serien efter den andra som var lönsamma för Gustavsberg. Det stora genombrottet kom 1958 med de rundhyllta ABC-flickorna. Amalia, Beata, Charlotta, Dora och Emma har i dag ett styckepris på minst ett par tusen kronor. Succén fick snart sällskap av Larsons kanske mest typiska figur, Lejonet.  

Under åren på Gustavsberg stod Lisa Larson för ett sjuttiotal keramiska serier. Varje sådan kunde bestå av flera enskilda figurer eller produkter. Det blev hundratals humoristiska djur, känsliga barnporträtt och kraftfulla kvinnogestalter. En inbiten besökare på auktionssajterna har fullt upp. Bara på Tradera finns i dag över tusen figurer av märket LL att välja mellan. 

Sextiotalet var alltså gyllene år för skandinavisk och svensk design. Samarbetet mellan konstnärer och industri väckte stort internationellt intresse. Lisa Larsons förstod vart vindarna blåste; hon skapade Världens barn åt UNICEF och Utrotningshotade djur åt Världsnaturfonden.  

År 1980 var det dags för Lisa Larson att lämna Gustavsberg. Hon öppnade eget. Uppdragsgivarna stod på kö, både i Sverige, Danmark och Tyskland. Hon blev konstnärlig ledare för Keramikstudion i Gustavsberg och kändis i Japan. Det japanska intresset för Lisa Larson dök upp i början av 2000-talet. Och under åren har en stor del av Keramikstudions tillverkning skeppats till just Japan. 

När stockholmsgalleriet Helle Knudsen öppnade sin utställning Unikat i slutet av januari var det proppfullt av besökare. Lisa Larsons unika små stengodsskulpurer sålde slut i ett nafs. Och på Vandalorums museum för konst och design utanför Värnamo finns 440 föremål signerade Lisa Larson. Besökarna väller in. Utställningen är förlängd. Ett konstnärskap som förmedlar både humor och älskvärdhet, inte undra på att hon blev folkkär. Och ett beundransvärt arv att beskåda.