Hon hade en gränslös nyfikenhet
Cecilia Stegö-Chilò, journalist och kulturminister, dog den 15 februari. Hon blev 65 år gammal.
Bild: TT
Sommaren 1996 föreslog Cecilia Stegö, av vännerna kallad Fia, en utflykt i den sydtyska geografin. Målet var platsen där, enligt uppgift, både Donau och Rhen börjar. Efter åtskilligt navigerande nådde expeditionen sitt mål. Eller åtminstone en skylt. Det visade sig att flera byar i trakten gör anspråk på att ligga där de båda floderna rinner upp.
Cecilias man Erik arbetade på ett logistikföretag i Basel. Civilingenjör från Linköping, till hälften italienare och språkkunnig, var han ett naturligt val för ett schweiziskt teknikföretag. Familjen hade dock bosatt sig på den tyska sidan av gränsen, sannolikt därför att Fias hjärta klappade för det Tyskland hon kände så väl. Där levde familjen ett småborgerligt liv, med Erik som medlem i den frivilliga brandkåren och Fia som umgicks med de tyska hemmafruarna. I teorin gillade hon det. I praktiken stördes hon av sina begränsade möjligheter att engagera sig i viktiga samhällsfrågor. Så hon hälsade gärna vänner välkomna till hemmet i Sydtyskland. Många kom och pratade om stort och smått över några glas rhenvin.
Att finna den där skylten var en triumf för oss som var med. Vi var kalenderbitande lärarbarn och älskade kartor och uppslagsverk. Mest så Fia. Hon hade en gränslös nyfikenhet och en unik förmåga att gräva djupt för att finna sanningen och förstå verkligheten. Den bar henne till Donaus och Rehns källor, och den fick henne också att några år senare hitta de restaurangnotor som blev det socialdemokratiska borgarrådet Mats Hulths fall. Den bar henne också i jobben som ledarskribent, journalist, politisk tjänsteman, vd för Timbro, kulturminister och kommunikationsrådgivare. Och den bar henne i styrelsearbetet i börsföretagen Saab och Spendrups, Stiftelsen Expo med flera styrelser.
Orädd, insiktsfull och utrustad med betydande charm reste hon i slutet av åttiotalet som journalist till centraleuropeiska städer där murar föll och demokratier föddes. Hon fanns i Prag när kretsen kring Charta 77 startade sammetsrevolutionen och skildrade det i SvD. Men hon delade också sina iakttagelser med unga talanger i MUF och Fria Moderata Studentförbundet.
Fredrik Johansson, i dag kolumnist i SvD, har beskrivit hur han upplevde det våren 1989 på ett seminarium lett av Ulf Kristersson: ”Den stora och fascinerande behållningen var Fia Stegö. Hon kom närmast direkt från någonstans i Europa och pratade om de omvälvningar som pågick i Central- och Östeuropa. (…) Jag var helt tagen.”
Fia Stegö, som inte led av någon falsk blygsamhet, byggde över åren upp ett omfattande nätverk i media, näringsliv och politik — både i Sverige och utomlands. Hon träffade Margaret Thatcher, Adam Michnik och Vaclav Havel, och hon kände Helmut Kohl personligen. År 1982 blev hon generalsekreterare i European Democrat Students. Kontoret låg i CDU:s högkvarter i Bonn där hon fick hjälp att navigera av Stephan Eisel, tidigare ordförande för CDU:s studentförbund och sedan Kohls talskrivare. Han berättade att den tyske förbundskanslern hälsade Stegö välkommen och fann en samtalspartner i den begåvade studentpolitikern.
Hon gjorde sig känd för att med kraft argumentera för sina liberala politiska uppfattningar, förenat med stor empati för dem som hade andra uppfattningar. ”Hon kombinerade politisk tydlighet med personlig respekt och en stor dos svensk charm” summerar Eisel. Det är en bra sammanfattning av Cecilia Stegö-Chilòs karaktär.
Början till slutet på Stegös publika karriär är väl känd. Hon rekryterades av Fredrik Reinfeldt till kulturminister i hans första regering 2006. Men en obetald tv-licens startade ett mediedrev som fick henne att kasta in handduken.
Händelsen satte en tagg i själen som hon aldrig blev av med. Flera har också konstaterat att hon kunde ha blivit den bästa kulturminister Sverige haft om hon hade fått chansen. På bara tio dagar säkrade hon flygvapenmuséets fortlevnad i Linköping, så vad kunde inte ha åstadkommits på fyra år?
Ingen vet. Men Cecilia Stegö-Chilò är en illustration till hur svårt vi har i Sverige att acceptera människor som sticker ut och inte följer mallen. För det betalade hon ett högt pris.
Sommaren 1996 föreslog Cecilia Stegö, av vännerna kallad Fia, en utflykt i den sydtyska geografin. Målet var platsen där, enligt uppgift, både Donau och Rhen börjar. Efter åtskilligt navigerande nådde expeditionen sitt mål. Eller åtminstone en skylt. Det visade sig att flera byar i trakten gör anspråk på att ligga där de båda floderna rinner upp.
Cecilias man Erik arbetade på ett logistikföretag i Basel. Civilingenjör från Linköping, till hälften italienare och språkkunnig, var han ett naturligt val för ett schweiziskt teknikföretag. Familjen hade dock bosatt sig på den tyska sidan av gränsen, sannolikt därför att Fias hjärta klappade för det Tyskland hon kände så väl. Där levde familjen ett småborgerligt liv, med Erik som medlem i den frivilliga brandkåren och Fia som umgicks med de tyska hemmafruarna. I teorin gillade hon det. I praktiken stördes hon av sina begränsade möjligheter att engagera sig i viktiga samhällsfrågor. Så hon hälsade gärna vänner välkomna till hemmet i Sydtyskland. Många kom och pratade om stort och smått över några glas rhenvin.
Att finna den där skylten var en triumf för oss som var med. Vi var kalenderbitande lärarbarn och älskade kartor och uppslagsverk. Mest så Fia. Hon hade en gränslös nyfikenhet och en unik förmåga att gräva djupt för att finna sanningen och förstå verkligheten. Den bar henne till Donaus och Rehns källor, och den fick henne också att några år senare hitta de restaurangnotor som blev det socialdemokratiska borgarrådet Mats Hulths fall. Den bar henne också i jobben som ledarskribent, journalist, politisk tjänsteman, vd för Timbro, kulturminister och kommunikationsrådgivare. Och den bar henne i styrelsearbetet i börsföretagen Saab och Spendrups, Stiftelsen Expo med flera styrelser.
Orädd, insiktsfull och utrustad med betydande charm reste hon i slutet av åttiotalet som journalist till centraleuropeiska städer där murar föll och demokratier föddes. Hon fanns i Prag när kretsen kring Charta 77 startade sammetsrevolutionen och skildrade det i SvD. Men hon delade också sina iakttagelser med unga talanger i MUF och Fria Moderata Studentförbundet.
Fredrik Johansson, i dag kolumnist i SvD, har beskrivit hur han upplevde det våren 1989 på ett seminarium lett av Ulf Kristersson: ”Den stora och fascinerande behållningen var Fia Stegö. Hon kom närmast direkt från någonstans i Europa och pratade om de omvälvningar som pågick i Central- och Östeuropa. (…) Jag var helt tagen.”
Fia Stegö, som inte led av någon falsk blygsamhet, byggde över åren upp ett omfattande nätverk i media, näringsliv och politik — både i Sverige och utomlands. Hon träffade Margaret Thatcher, Adam Michnik och Vaclav Havel, och hon kände Helmut Kohl personligen. År 1982 blev hon generalsekreterare i European Democrat Students. Kontoret låg i CDU:s högkvarter i Bonn där hon fick hjälp att navigera av Stephan Eisel, tidigare ordförande för CDU:s studentförbund och sedan Kohls talskrivare. Han berättade att den tyske förbundskanslern hälsade Stegö välkommen och fann en samtalspartner i den begåvade studentpolitikern.
Hon gjorde sig känd för att med kraft argumentera för sina liberala politiska uppfattningar, förenat med stor empati för dem som hade andra uppfattningar. ”Hon kombinerade politisk tydlighet med personlig respekt och en stor dos svensk charm” summerar Eisel. Det är en bra sammanfattning av Cecilia Stegö-Chilòs karaktär.
Början till slutet på Stegös publika karriär är väl känd. Hon rekryterades av Fredrik Reinfeldt till kulturminister i hans första regering 2006. Men en obetald tv-licens startade ett mediedrev som fick henne att kasta in handduken.
Händelsen satte en tagg i själen som hon aldrig blev av med. Flera har också konstaterat att hon kunde ha blivit den bästa kulturminister Sverige haft om hon hade fått chansen. På bara tio dagar säkrade hon flygvapenmuséets fortlevnad i Linköping, så vad kunde inte ha åstadkommits på fyra år?
Ingen vet. Men Cecilia Stegö-Chilò är en illustration till hur svårt vi har i Sverige att acceptera människor som sticker ut och inte följer mallen. För det betalade hon ett högt pris.
