Hon kunde ge en berättelse, som ingen annan kunde berätta

"Det måste ha varit Guds vilja." Ofta upprepade paret Strömstedt den frasen under sitt 63-åriga äktenskap. Ibland skämtsamt. Ibland med allvar.  

Makarna kom båda ur frikyrklig miljö. Margareta var från Småland och dotter till en pastor i missionsförsamlingen. Bo, som blev chefredaktör för Expressen, var född i Vasa och son till pastorn i Pingstkyrkan där.  

Båda studerade vid universitetet i Lund och var inhysta på det frikyrkliga studenthemmet Miklagård. Det var fyllt av studenter fokuserade på revolt. Lördag kväll innebar i studentkorridorerna stoj och stim, vinpavor och chips. Men för Margareta innebar det plugg och eftertanke. Och Bo, som var både lyrisk och känslosam, skrev poesi. 

En söndag förmiddag stod Margareta och väntade förgäves på en kamrat i ett gathörn. I stället kom Bo. De började tala med varandra. Margareta tittade uppåt till vänster, Bo neråt till höger. Båda skulle gå i kyrkan. Hon till Missionskyrkan, han till Pingstkyrkan.  

Ingen av dem gick dit de skulle. En av dem sa: "Vi liftar någonstans." Det blev Kristianstad. De hade inga pengar. En påse Non Stop blev den dagens enda förplägnad och de liftade tillbaka till studenthemmet.  

Genom detta "Guds ingripande" blev de i alla fall ett par. Ett färgstarkt sådant. De har berättat om stark kärlek genom decennier men också om de hårda påfrestningar deras äktenskap utstod. 

Margareta Strömstedt presenteras oftast med yrkestitlarna journalist (kulturskribent en tid på DN), författare, barn- och ungdomsboksförfattare (även anställd vid Stockholms stads barnteater), översättare och teve-producent. Hon debuterade 30 år gammal med sagoboken "Fjärilar i klassen och andra sagor om mina vänner bland tomtarna".  

Sedan gav hon sig på att skriva den första biografin över Astrid Lindgren. Hon for runt i socknarna kring Vimmerby och letade upp Lindgrens släktingar och människor med anknytning till hennes barndom. Det var skolkamrater och folk som arbetat på barndomsgården Näs. 

Framför allt talade hon med Lindgren själv och de två blev nära vänner. De förde ständiga samtal under tre decennier. Margareta hade tillträde också till "Astrids dolda rum – där i själens hemliga rum ett barn ensamt med sin bok skapar sig egna bilder, vilka överträffar allt annat". Margareta kunde därigenom ge en berättelse, som ingen annan kunde berätta.  

Maggan, som hon kallades i den inre kretsen, var vänlig, humoristisk och omtänksam, till nytta speciellt för en dotter som tidvis gått ner sig i narkotikaträsket.

Riktigt känd som författare blev hon genom "Majken, den nittonde december", den första boken i en serie av fem om en fantasifull flicka som växte upp i fyrtiotalets  Småland  präglat av  frikyrklighet. Hon kommenterade: "Jag hamnade nära min egen historia." Hembygden fanns där och Växjö universitet promoverade henne till hedersdoktor. 

Strömstedts skrivande för vuxna hade en mörkare, mera allvarlig grundton. Men i sitt sista verk, som kom ut 2013, finns muntra passager, där hon redogör både för sitt förhållande till litteraturen och tidigare okända händelser ur sitt liv. Hon berättade att hon först tänkt ge boken titeln "Fötter". "I första kapitlet skriver jag om fötter som satt spår i sanden."

Hon ändrade sig dock mitt under en intervju som hon gav ute på sommarstället på Dalarö för nyhetsmagasinet Fokus. Skrattande gav hon en detalj från ett överraskande författarmöte. En stilig men åldrad författare åt Margareta med ögonen och sa: 

"Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte." 

Det var Aksel Sandemose som sa det.

"Och", sa Margareta Strömstedt, "orden klingade väl och jag tänkte: Där har vi titeln till min bok!"