Hon ställde sig på barnens sida

För länge sen i  Karlstad fanns den då 23-åriga Inger Sandberg, flitig och fantasifull, redo att skriva de böcker som unga människor kunde känna var skrivna för just dem. Redan som barn hade det om värmländskan Sandberg sagts: ”Där har vi en ny Selma Lagerlöf.” 

Hon skrev  Fåret Ullrik får medalj. Den illustrerades av Lasse Sandberg, hennes då nyblivne man som också kom att bli en kompanjon genom 58 kreativa år. När parets dotter Lena föddes år 1952 ville Inger inte avbryta sina studier till småskolelärarinna, så Lasse tog det vid den tiden ganska ovanliga huvudansvaret för barnet genom att vara ”hemmaman” under en period. 

De skickade materialet till det förlag, Rabén & Sjögren, som var specialiserat på barn- och ungdomsböcker.  Den antogs. Sedan sju år tillbaka hade förlaget en redaktör som  både kunde skriva maskin och stenografera och hade känsla för vad unga människor ville läsa. Det var ett simsalabim som bara kan ske i sagans värld och förlagsredaktören hette – naturligtvis – Astrid Lindgren.  

Sålunda blev Lindgren en mentor för Sandberg. Men rollen ska inte överdrivas. Där Astrid var genial var Inger metodisk och hade intuition. Astrid hade erfarenhet både av branschen och andra ansvarskrävande yrken. ”Inger”, berättade en av hennes vänner, ”visste inte ens att de hade en redaktör.” 

Inger Sandberg var ett underverk i produktivitet. Hon gav ut fler än 100 böcker under sin livstid. Den första – den om fåret Ullrik – kom ut 1953, den sista , Lilla Anna har kalas,  kom så sent som  2014.  

Produktionen kan verka aningen mekanisk (och med förlov sagt också ganska 68-korrekt) när man i läser titlarna: Vi passar oss själva,  BUUUH! sa spöket Laban,  Berätta mera Matilda,  Spökpappan i simskolan, Tummen och Gullet tittar på världen,  Pappa är sjuk, sa lilla spöket Laban, Buffalo Bengt och indianerna, Den musikaliska myran  – och så vidare. 

Någon gång blev de  refuserade. ”Vi var nog för tidiga”, gissade Sandberg, ”med flickor med stripigt hår och killar som grät och bodde i höghus.”  

Enkelheten var ett utslag av känsla för småttingars litterära smak.  Sandberg var också  pedagogisk, inte förvånande med tanke på att hon var utbildad småskollärare (ett yrke hon också utövade i sex år innan hon slog sig på författande på heltid). Men det var en pedagogik utan pekpinnar. Det har vidare sagts, att hon bröt mot sin tids normer och ställde sig på barnens sida; hon hyllade barnens rätt att tycka annorlunda än de vuxna.  

En annan av Sandbergs redaktörer pekade på en annan framgångsfaktor: ”Hon hade bra tajmning och dramaturgi. Hon kunde ju göra en berättelse om en borttappad boll till en bladvändare.” 

Maken Lasse älskade att göra böcker i en rent teknisk bemärkelse. Det var hans lyckligaste sysselsättning. ”Att jag skrev så mycket”, sa Inger i en intervju, ”var för att få fred på hans omåttliga illustrationsglädje.” När Lasse gick bort lade Inger ner pennan.  Hon kände att det inte fanns någon saga kvar som hon ville skriva. Hon levde i Karlstad hela livet och mottog alla tänkbara priser och utmärkelser, inklusive ett hedersdoktorat vid stadens universitet. 

 Böckerna finns översatta till 33 språk, är populära bland annat i Japan och alltså ett bidrag till att ge Sverige ett namn ute i världen. Och det i en tid när barn läser allt mindre, en oroande utveckling över hela världen. Under en karriär som spände över sju decennier gjorde Sandberg mer än nästan någon annan för att motverka den trenden och därmed också göra flera generationer klyftigare.  

"Om du vill att ditt barn ska bli intelligent”, har Albert Einstein sagt, ”läs för det. Om du vill att det ska bli ännu intelligentare, läs ännu mera för det."