Hon var alltid behaglig

Det finns människor som har svårt att slå sig till ro. Sökarbiet väcker ständigt det rastlösa inom dem. Alltid vidare. Catherine Christer Hennix var en av dem. 

Inte förrän i sextioårsåldern blev det Catherine Christer. Hennix bytte då, inspirerad av livet i Amsterdam, både kön, namn och religion. Med sin eviga nyfikenhet hade han blivit sufist, en variant av islam som är fylld av mystik och som tar avstånd från materialism. Den är också känd för sin musik och sina dansande dervischer. 

”Jag kom ut”, noterade Hennix själv, ”och det var som en liten gumma.” Hon bosatte sig de sista tio åren av sitt liv i världsstaden Istanbul. 

Det var med musiken som Hennix märkliga liv skulle börja. Jazzen i brytningsåren mellan i sextiotalets slut i Stockholm. 

Christer Hennix hade vuxit upp i trygg och välbeställd miljö i Stockholm, son till en fastighetsägare och med en mamma som hade framgång som jazzpianist och kompositör. Den unge Hennix såg jazzens stora uppträda och modern bjöd in sådana som Idrees Sulieman och Eric Dolphy till sitt hus där Christer även fick se legenden John Coltrane framträda. Han skaffade sig trummor och började spela tillsammans med sin bror. Instrumenten blev fler, keyboards, tambura, oboe och datorn samt den egna rösten. 

På Tekniska högskolan började han laborera med nya instrument (han uppfann dem själv) och elektronisk musik. Han kom i kontakt med avancerade svenska jazzmusiker som sade sig ha en ”ideologisk inställning” till musiken, föredömligt alkohol- och drogfri. De höll till på Moderna museet och inför smalast tänkbara publik spelade de minimalistisk så kallad drone-musik.  

Han studerade både bio-kemi och språkvetenskap men landade slutligen i matematisk logik och filosofi. 

Det var knappast en slump – snarare en självklarhet - att den unge Hennix samtidigt blev bildkonstnär och fick den store, tjugo år äldre multikonstnären och skribenten Öyvind Fahlström som förebild och mentor. År 1968 gjorde även Christer, då 20 år gammal, Fahlström sällskap i USA genom att flytta till East Village i New York.  

Hennix fanns, likt Fahlström, över konstens hela spektrum – musik, bildkonst och poesi – och knöt kontakter med Amerikas kulturella avantgarde, som Henry Flynt och La Monte Young, men också med den tyske elektroniske kompositören Karlheinz Stockhausen och den hindustanske raga-mästaren Pandit Pran Nath.Han ledde happenings och konstruerade instrumentet tamburium som är en elektronisk version av tambur; i stället för att spela på fyra strängar fick han 88 tangenter. 

Till detta tog Christer Hennix på sig en roll som matematiker. ”Det var en filosofisk matematik det rörde sig om”, har en av Christers musikaliska vänner konstaterat. ”Inte så mycket siffror.”  

Dock var hans intresse och kunskaper så stors att han under sjuttiotalets slutår knöts som visiting Professor of Logic till elituniversitetet MIT:s  Artificial Intelligence Laboratory. Man skulle alltså med visst fog kunna kalla honom för en svensk pionjär inom AI. Senare forskade Hennix även vid State University of New York där han också undervisade i matematik.  

Via Amsterdam hade Hennix sitt slutkapitel som kvinna och muslim i Istanbul. I sin turkiska vardag studerade hon makam, ett system av melodier i turkisk klassisk musik och folkmusik. ”Intervallerna är unika”, upplyste hon de jazzpolare från Moderna museets dagar som fanns kvar. ”Det gäller både i fix komposition och spontan.” Hennes sista band bar namnet Blues Alif Lam Mim. Övrig tid fyllde Catherine Hennix med att studera klassisk arabiska. 

Nya intressen, tvära kast, evig nyfikenhet. På frågan ”hur var Hennix?” blev svaret vanligen: ”Hon gick helt upp i sin egen konstruerade värld. Men hon var alltid behaglig.”