Hon var den svenska humanismens guldreserv

Hon var noga med orden. "Det som ännu kan såra mig", sa Hédi Fried, "är att bli kallad överlevare. Jag är överlevande. Ni förstår skillnaden? Det var ingen bragd att överleva koncentrationslägret. Det berodde på slumpen."

Men sannolikt är det en bragd – att Fried plågad till dödens rand och 21 år gammal som ett levande skelett räddad till Sverige – kunde skapa ett liv i sitt nya hemlands elit. Välutbildad fick hon en ledande position i sitt yrke, psykologens. Hon blev framstående författarinna och utsågs till Årets europé. Hon blev medaljerad av kungen, bästa vän med Lisbet Palme, hedersdoktor vid Stockholms universitet och – finast av allt – Sommarpratare.

Som överlevare var Fried en uppfordrande opinionsbildare, blixtrande intelligent, humoristisk och skarp. Som föreläsare hamrade hon in sitt budskap: Förintelsen har inträffat. Låt er inte luras – den kan inträffa igen. Hon kom att beskrivas som "den svenska humanismens guldreserv".

Fried växte upp i staden Sighet i Transylvanien, omväxlande underordnat Ungern och Rumänien. 1944 ockuperades staden av Hitler-Tyskland och familjen tvangs att flytta in i ett judiskt getto. Kort därefter greps alla judar. De sattes på tåg till koncentrationslägret Auschwitz. Omedelbart skildes hon från sina föräldrar och återsåg dem aldrig.

Fried överlevde ett antal månader i dödsfabriken och stod bokstavligen öga mot öga med Josef Mengele på selektionsrampen i Auschwitz. Av okänd anledning skickades hon tillsammans med sin lillasyster till svält- och pestlägret Bergen-Belsen. Hon överlevde även det. "Jag hade dagar", har hon berättat, "då jag ville gå och hänga mig på elstängslet. Men snabbt kom tanken: "Nej, det är ju det nazisterna vill, då går jag deras ärenden."

I juli 1945 räddades hon i den svenska räddningsoperationen Vita båtarna. Den svenska regeringen hade åtagit sig att ta emot 10.000 så kallade "tvångsförflyttade".

Frieds första minne från Sverige var detta: "Varm mjölkchoklad. Det kommer för mig alltid att representera Sverige. Välvilja, omsorg, omhändertagandet av fysiska behov."

Och visst var svenskarna vänliga. Men inte så lätta att komma inpå livet. "När min syster Livi och jag kom, var det ingen som vill höra talas om vad vi varit med om. Folk tyckte jättesynd om oss men sa: "Tänk inte på det. Nu är ni här och kan börja ett nytt liv."

Hon skrev: "Jag var en främling och behandlades som en sådan. Det värsta var sysslolösheten på förläggningen på Lovön utanför Stockholm. Den var förödande. Det kändes som om vi fortfarande var fångar."

Väl därifrån visade hon sin målmedvetenhet. Bildade familj och fick tre pojkar. Hon utbildade sig till psykolog. Hon fann i judiska församlingen människor som fortfarande bar trauman och de fick "prata av sig" på det ännu existerande Café 84 som hon startade.

Hon föreläste i svenska skolor. Tiotusentals skolbarn fick höra den oförglömliga sanningen om historiens värsta folkmord.

Som författare debuterade hon vid 68 års ålder med "Skärvor av ett liv. Vägen till och från Auschwitz". Den har följts av en rad böcker, senast för tre år sedan av barnboken "Historien om Bodri".

Hon tystnade inte med stigande ålder. Tvärtom intensifierade hon sina ansträngningar – ty hon såg det som nödvändigt.

Det uppstod en slitsam strid, när moderatledaren Ulf Kristoffersson 2018 träffat henne och lovat att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Det kom han emellertid snart att göra och försvaret från moderaternas sida blev att löftet bara gällde den dåvarande Alliansen, inte dagens aktuella läge.

Det var synd att Fried med sin unika röst inte fick sista ordet i den debatten.