Hon var en mångfasetterad skådespelare

Den vackra, spelevinkiga, mångfasetterade Lis Nilheim hade en skådespelarkarriär som varade i närmare ett halvt sekel.  Hon föddes på Söder i Stockholm och karriären både startade på topp och slutade på topp. Nilheim gjorde debut på Stockholms stadsteater 1966 då hon med kort varsel fick hoppa in i revyn Pyton för stjärnan Yvonne Axell, och när denna tillfrisknat fick hon i stället ersätta Lena Söderblom i samma uppsättning. 

Fast hon hade blivit veteran redan som tonåring. Dotter till kapellmästaren Karl Nilheim fick hon debutera som sångerska i hans orkester blott 15 år gammal. Sedan skådis i ABF:s amatörteater och efter gymnasiet gick hon Calle Flygares legendariska teaterskola. Där upptäcktes hon snart både av Stockholms stadsteater och av Herbert Stéen, som var kapellmästare i Kar de Mummas revyer på Folkan.

Den förta filmrollen – som Kristina, dotter till grevinnan Betty Gyllenstöör – kom 1964 i Åsa-Nisse i popform. På scen och i teve följde så slag i slag allt från George Bernard Shaws Man kan aldrig veta till en hyllad insats i wieneroperetten Den sköna lögnerskan vid Wasa Teater i Finland. 

Under de sista åren på sextiotalet hade hon kontrakt på Helsingborgs stadsteater där hon spelade Berthold Brecht, Harold Pinter och mycket annat, någon gång också sambon Lars Göran Carlson som regissör. År 1970 gick flyttlasset tillbaka till Stockholm och Stadsteatern dit hon lockades av teaterchefen Vivica Bandler. När Bandler hade sett den unga talangen i Hemmet av Kent Andersson bad hon Nilheim att ”stanna kvar i ensemblen för evigt.” Så blev det nästan; fler än 60 roller under närmare 30 år fram till 2009. Det blev emellertid också en och annan avstickare till den snobbigare konkurrenten Kungliga Dramatiska Teatern vid Nybroplan samt till några av privatteatrarna i huvudstaden vilket i allmänhet innebar komedi som Hotelliggaren eller Rampfeber.

 I filmen Maria från 1975 gjorde spelade hon en ensamstående moder som tar sig an en frigiven fånge. För det belönades hon med en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. Och där hade vi kunnat stanna om det inte hade varit för Madicken, Astrid Lindgrens godhjärtade flicka från Junibacken som var dömd till att bli hygglighetens kronjuvel.

Lis Nilheim spelade tjänsteflickan Alva – först på film, sedan i tv-serier – i den borgerliga mönsterfamiljen där Alva behandlades som en medlem. Madicken har alltid radarn påslagen och upprörs när människor i hennes närhet behandlas illa, till exempel när Alva blir förödmjukad av borgmästarinnan på en bal. Hembiträdet Alva är alltså inte huvudpersonen i berättelserna (Madicken spelades av Jonna Liljendahl), ändå är det kanske den roll Nilheim kom att förknippas med allra mest i svenska folkets film- och teaterminne. Hennes Hamlet eller hennes egna kabaré- och musikföreställningar, som den antinazistiska Kabaret Verboten, reducerades till fotnötter i hennes biografi. När hon gav intervjuer inledde Nilheim gärna med orden: ”Men allt får inte handla om Madicken…”. Fast det är också en del av filmens och scenens magi, att rollen tar över från personen bakom. Scenkarriären avslutades som hertiginnan av York i Shakespeares drama Richard III. Var? Jo, på Stockholms stadsteater förstås. Var annars?

Gode vännen och skådespelarkollegan Kjell Bergqvist berättade efter dödsbudet att Nilheim alltid var positiv och energisk och höll humöret uppe genom hela livet, trots att hon plågades av sjukdom under den sista tiden. ”Hon var tacksam över livet. Lis kunde i tjugo minuter beskriva sin glädje över frukosten på sjukhuset”, sa han till Expressen.

Även de sista tre åren, efter en karriär som täckt allt, delade hon med livskamraten, regissören och skådespelaren Lars Göran Carlson. De bodde då på samma sjukhem.