Hon var en pionjär i offentligheten

Det var ögonen. De var så överväldigande. Äntligen satt hon där, knäböjd framför påven Johannes Paulus den II. Hon som inte ens var katolik. Ändå hade hon sökt sig dit, till Vatikanen, för en kort audiens. Hans blick var som blåklintar och eld. Han tog hennes hand. Läste en kort välsignelse. Något riste i djupet av hennes själ. Allt skakades om.  

”Allt är möjligt om vi vågar tro – och gå kärlekens väg”, sa Hans helighet. Sedan var audiensen över. Maria Scherer, då i femtioårsåldern, satt kvar. Insikten drabbade henne. Detta måste bli en bok. 

Mötet med påven återberättas i Scherers bok “Du är inte ensam” från 2004 där författaren, journalisten, krönikören och programledaren sammanfattar sin syn på världen. Hennes liv präglades av en outsinlig energi, en nära kontakt med själens innersta väsen och en brinnande vilja att dela med sig av densamma.  

I en annan tid hade hon kanske blivit präst. Men Maria Scherer valde den mediala karriären i stället för en andlig disciplin. Kanske berodde det på erfarenheterna från uppväxten. Född i Varberg 1943 gick hon de första skolåren i stadens flickskola, ett ställe som hon senare skulle kalla strängare än en klosterskola. I slutet av femtiotalet flyttade hon med föräldrarna till Göteborg. Som ung vuxen började hon skriva och i debutboken “Jag tror på kvinnan” från 1975 blev hon en röst i dåtidens kvinnorörelse och jämställdhetsdebatt. Men det var med kärlestrilogin Kejsarvalsen, Silvertrumpeten och Maskeradbalen från åren runt 1980 som hon nådde en bredare publik. I böckerna fortsatte hon utforska den kvinnliga erfarenheten i det moderna samhället, denna gång i romanform, genom att skildra en yrkeskvinnas kamp för att hålla samman karriär, familj och äktenskap efter bästa förmåga. Ett tema som slog an en ton hos många läsare, både i Sverige och internationellt – inte minst i Tyskland. Totalt blev det 21 böcker som översattes till ett tiotal språk och som tillsammans sålde i miljonupplagor. 

Efter hand rörde sig Scherers författattande allt mer mot vad som bäst kan beskrivas som självhjälpslitteratur. Gärna tunna böcker med livsbejakande budskap där grundackordet ofta handlade om mental utveckling och att älska och acceptera sig själv. Texterna var tydligt riktade mot den typ av kvinna som också befolkade hennes romanvärld: människor som ställer ouppnåeliga krav på sin själv i livets alla skiften.  

Måhända råd som även var riktade till henne själv. För det ihärdiga författandet var bara en sida av hennes arbete. Under ett par decennier var hon också en flitigt återkommande programledare på SVT. Äldre läsare minns hennes karismatiska närvaro i program som “Nattcafé”, “Kvällsöppet” och “Sveriges magasin”, där hon mötte den svenska befolkningen genom rutan. Även där sken hennes intresse och djupare förståelse för människans inre igenom. I tv mötte hon människor ansikte mot ansikte, alltid lyhörd och intresserad av deras personliga berättelser.  

Under senare delen av sitt liv fokuserade Scherer huvudsakligen på skrivandet. Förutom böckerna medverkade hon som krönikör och essäist i tidningar och tidskrifter. En syssla hon skötte både från bostaden i London, men kanske ännu hellre från det älskade sommarboendet i Båstad. Ett litet gult och vitt hus med utsikt över havet och horisonten. En tyst och lågmäld plats – harmonin och lugnet var en förutsättning för arbetet. 

Maria Scherers öppenhet inför det egna jagets tillkortakommanden var på många sätt före sin tid. Hon var en pionjär i offentligheten som då hade betydligt mindre förståelse för utbrändhet och psykisk ohälsa än vad som finns i dag. Men insikten att människan behöver ta hand om sig själv är förstås egentligen tidlös, precis som Maria Scherer.