Hon var en pionjär i svensk journalistik

En januaridag 1963 landade ett Herkulesplan någonstans i den vietnamesiska djungeln väster om Da Nang. Vanna Beckman och jag fick se en så kallad ”strategisk by”, omgiven av palissader och sydvietnamesiska soldater. Invånarna hade tvångsförflyttats dit från en riktig, inhemsk by och var nu fjärran från sina grödor, betesmarker och hem. USA, som försökte överta kontrollen över Sydvietnam, upprättade tusentals sådana ”strategiska byar” i djungeln för att hindra försörjning längs Ho Chi Minh-leden som befrielsefronten FNL använde för förflyttningar och för vapentransporter från Nordvietnam till södern.

I Saigon upptäckte vi att det i den USA-stödda regeringen fanns en ”minister för de strategiska byarna” och fick en intervju. Han satt i en pampig sal i en lyxvilla och såg betydelsefull ut. Han informerade och informerade, men vi blev ändå aldrig nöjda. Han hade aldrig mött journalister som i stället för högtflygande politiska och militära frågor intresserade sig för hur människorna hade det där innanför palissaderna, hur de fick mat, vad de tyckte om att ha tvingats flytta, när de fick flytta hem igen et cetera. Till sist började han krympa där bakom skrivbordet – han började gråta, hulkade, reste sig och bad oss gå.

”Endast som vittne är människan till”, skriver Gunnar Ekelöf. Ett slags bistert konstaterande för oss som inte har någon gud att ta till. Men även om det är sant, på ett filosofiskt eller halvreligiöst plan – har det i själva verket enbart med ”människans existens”, inte med den enskilda individens existens att göra. Har vi inte var och en blivit till i sammanhang med varandra? Vem hade Vannas man Tom, hennes barn Josephine och Mia och så många andra blivit utan Vanna? Och tvärtom?

Vilka hade jag och Vanna blivit om vi inte mötts – en dag i december 1958 på en dans på Stockholms högskola? Hon var 20 år och läste teaterhistoria, jag var 24 och journalist på Svenska Dagbladet. Det var inte två ”vittnen” som möttes, utan två människobarn som fann sig själva i varandra. Ett halvår senare gifte vi oss. Nio år senare skilde vi oss. 

Nu ser jag henne åter framför mig i blus och kjol och håret i tofsar vid öronen. Det är samma resa som till Vietnam men nu på väg från Amman till Aeba i Jordanien. Vi har tagit rast en stund intill vår Volvo Amazon då tre soldater i en jeep stannar. Vanna är deras enda intresse. De kommer fram och ser lite generade ut, en av dem pekar på Vanna och ser på mig och frågar ”Wife?”. Jag svarar ja och de fortsätter att se på henne och han som frågade säger ”Sweet!”. De går sedan uppenbart motvilligt tillbaka till jeepen och kör iväg. 

Det var Vanna som sedan tonåren haft en dröm om ”Asien”. I flickrummet i sitt föräldrahem hade hon en karta på väggen över sängen. I mötet med mig fick hon en andra dröm: fem barn. Hon fick bearbeta mig i två år innan jag gick med på resan – och då la hon till att vi skulle göra barn under hemfärden. Kanske var det den tyfus hon drabbades av i Turkiet som ledde till missfallet på Sabbatsberg. 

Det är intressant med livet. Hur skulle det sett ut om hon inte på hemvägen från den villa vi kort därpå hittade, med glasveranda, äppelträd några hundra meter från havet kommit på att ”Jag vill ju bli utrikeskorrespondent!”. 

Hon blev ”Vanna Beckman, Beirut”. Hon blev en pionjär både som den första kvinnan och därför att hon rapporterade med journalistisk objektivitet om såväl israeler som araber. Och hon var verkligen objektivit – i motsats till mig, som tog ställning för en gemensam stat för palestinier och judar. Men objektiviteten hjälpte henne inte. När hon efter några år kom hem och fick jobb på det då nystartade TV2 blev det folkstorm så snart hon satt i rutan. 

Vad mer finns att berätta? Jo, dels om våra ljuva semestrar på Fogdö, mitt barndomsland utanför Grisslehamn. Segelturer, upptäcktsresor bland öarna, oberoende och frihet. Och så den underbara vänskapen vi fick återuppta sedan hon och Tom flyttade tillbaka till stan. Tack älskade Vanna!