Hon var en politisk urkraft

Föreställ dig att du just lämnat en prestigefylld arbetsplats efter många år på tjänsten. Föreställ dig att du då vare sig njuter av en ny frihet eller börjar grubbla över tillvaron. I stället: Du tar ett nytt jobb. Genast. Och börjar redan nästa dag. En detalj till: du är 89 år gammal.  

Detta utspelades i verkligheten i höstas. "… och", sa en arbetskamrat, "jag råkade se hennes kalender. Varje timme, varje vecka var hon inbokad." 

Barbro Westerlund i ett nötskal. Hon hade just slutat som liberal riksdagsledamot. Hon kände inte igen sig i partiet som svävade på målet angående SD. Genast tog hon jobb som sakkunnig på pensionärsorganisationen SPF Seniorerna. 

Det blev hennes sista uppdrag. Alla andra hade hon redan haft. Hon var utbildad läkare, hade doktorerat, men ville också vara en samhällsomvandlare och åstadkomma förändringar i en rad kontroversiella frågor. Hon lyckades. En person som arbetade nära henne beskrev henne med två ord: Effektiv. Sympatisk. 

I politiken arbetade hon in Folkpartiet för frågor som direkt berörde människor: rätten till abort, rätten att slippa bli påtvingad pensionering. "Jag skulle", sa hon, "inte kunna elda upp mig på skattesatser och infrastruktur." 

Det var för henne självklart att individen får välja hur länge den vill arbeta och vem man vill älska. Vi ska själva avgöra om vi vill ha barn - även den som är ensamstående. Eller om man vill ha hjälp att avsluta sitt liv när man drabbats av en svår sjukdom. Mottot: människan själv ska få välja så länge det inte skadar någon annan. 

Hon tog läkarexamen vid Karolinska institutet 1959 och tjugo år senare blev hon Socialstyrelsens första kvinnliga generaldirektör. På stående fot friskförklarade hon de homosexuella, som tills dess klassificerats som lidande av psykisk sjukdom. Tio år senare blev hon i riksdagen en förespråkare för hbtq-personers rättigheter och drev frågan om en partnerskapslag. 

Detta fick denna trygga, gifta kvinna att karakteriseras som "Satans utsända" och hon fick i sin brevlåda motta kuvert med avföring. Hennes fyra barn mordhotades. 

Redan på åttiotalet argumenterade hon för att pensionsåldern borde höjas till 75 år. Ingen skulle behöva gå i pension mot sin vilja.  

In i det sista bekämpade hon ålderismen (åldersdiskriminering) och ville slippa höra orden gammal och äldst. Hon lanserade det positivt laddade ordet årsrikedom.  

Westerholm lyfte fram dem med erfarenhet och ville att de skulle ta större plats i både i politik och arbetsliv. Samhället undervärderar livserfarenhet, samtidigt som det finns en övertro på färsk utbildning.  

Hon argumenterade med siffror. 2,2 miljoner, 25 procent, av Sveriges invånare är äldre än 65 år. Men bara tio riksdagsledamöter, 3 procent, lika gamla. Av de 24 statsråden finns inget över 65. 

Westerholm satt aldrig i någon regering. Men som en politisk urkraft åstadkom hon mycket.  
Som forskare belyste hon behovet av mammografi för kvinnor över 74.  

Hon insåg också cigarrettrökningens skaderisker och var viktig i utformningen av en ny tobakslagstiftning. Hon ställde upp på enskilda personers sida mot orättvisor. Hon stärkte de mänskliga rättigheterna i Sverige.  

Mot slutet av den långa karriären engagerade hon sig allt mera i frågan om den försämrade sjukvården och problemen med äldreboende. Tänk om alla som kommer till ett seniorboende tillfrågades: ”Vad vill du bidra med?”. Om någon inte vill är en sak. Men, ansåg Westerholm, alla borde åtminstone få frågan. 

Hon visste att saker tog tid. Men hon visste också, att det gick att driva igenom förändringar om man inte gav sig. När hon för två år sedan gav ut en bok hade den följdriktigt titeln "Om att aldrig ge upp". 

Hon sa: "Jag har bråttom. Jag håller på med en ny bok om åldersdiskriminering, jag vill driva dödshjälpsfrågan och frågan om jämlik vård för människor med sällsynta diagnoser." 

Boken blev inte klar – och, som någon uttryckte det, "tomrummet efter Barbro kan aldrig fyllas".