Hon var pionjär inom barnuppfostran

Före författaren och samhällsdebattören Anna Wahlgren fanns det i vårt land ingen som hon, och jag kan på rak arm inte komma på någon som ens liknar henne nu heller. En pionjär. Möjligtvis skymtar ett embryo i hennes anda hos radio-, kultur- och mediepersonligheten Anna Björklund och hennes Kvinnomanualen, men det vill jag än så länge ha osagt. Det krävs ett liv för att gå i Anna Wahlgrens fotspår. Ett långt. Men detta att kasta om föreställningarna om familjepolitiken och stöta på patrull, är något de har gemensamt.

Så vad var det då med Anna Wahlgren som så särskilde henne från alla som kommit före? 

Vi börjar med tiden hon föddes, som Anna Karlsson den 6 oktober i Lund 1942. Andra världskriget kommer att pågå i tre år till. Kvinnorollen är strängt reglerad, så också barnuppfostran, svenska statskyrkan är rättesnöre och kvinnans rösträtt endast 17 år gammal och har på intet vis sipprat ner i befolkningens medvetande.

Med Anna Wahlgrens Barnaboken, som utkom 1983, inleds en ny era om hur vi ser på barn. Förbudet mot barnaga hade visserligen införts i Sverige 1966 (i Frankrike så sent som 2015), men tafattheten kring barnuppfostran var utbredd. Statsreligionen kristendomen med sina förlegade regler om barns uppfostran var förpassad till historien, vilket fick Barnaboken med sina praktiska råd att säljas och fortsätta säljas i miljoner exemplar världen över. Säkert är flera av råden i boken daterade, världen förändras, forskningen går framåt och synen på barn förändras.

Visst hade det funnits böcker med råd om hur man uppfostrar barn före Wahlgrens.

Mest känd är nog den amerikanske barnläkaren Doktor Benjamin Spock med sin Common Sense Book of Baby and Childcare, som kom 1946 och såldes över hela världen, men som här i Sverige mest lästes av de välutbildade.

När Barnaboken kom nästan fyrtio år senare, var tiden mogen. Vänsterrörelserna hade dragit över världen med krav på medborgarna att lämna de auktoritära tider de vuxit upp i. Nu fanns en folklig längtan till moderniteten.  

Men det som skilde Anna Wahlgren från Dr Spock var inte bara tidsandan. Hon var kvinna och ensam mor till nio barn. Ingen hade före henne frikostigt talat ut om sina problem och svåra uppväxter i program som Sommar och Min sanning. Ingen hade före henne delat med sig av sina tillkortakommanden offentligen. Men som flitig gäst i tv-underhållningens värld, berättade hon frikostigt om hur det var att vara mamma till alla de nio barnen, tragedin när ett av dom, en älskad gosse dog, om alla de mer eller mindre misslyckade giftermålen, hennes enorma behov av att, som männen, få leva ett fritt liv i fria förbindelser, bråken om familjearvet, senare de offentliga bråken med de vuxna barnen, boken som Felicia Feldt skrev om hur olidlig uppväxten med Anna som mor varit för henne. Om hur det kändes när ett barn, visserligen vuxet, säger upp bekantskapen med henne mitt i offentlighetens skarpaste ljus. Helt enkelt om hur förtvivlat svårt det var att själv leva upp till det liv hon genom Barnaboken givit så många föräldrar verktyg att handskas med. Ett fungerande liv.

När jag skriver om mig själv, gör jag det i trygg förvissning om att jag inte är ensam om det, att det blivit ett naturligt sätt att förhålla sig i litteraturen, ja i konsten överhuvudtaget. Att när vi som kommer efter skriver, gör vi det i förvissning om att vi kan slippa det motstånd, det hat och förakt som Anna Wahlgren som pionjär kom att få utstå. Tack Anna.