Hos Carl-Göran Ekerwald fanns inga ”nog”
Carl-Göran Ekerwald, författare och översättare, dog den 8 april. Han blev 101 år gammal.
Bild: Staffan Löwstedt / SVD / TT
I en intervju med P4 Jämtland 2017 förklarade Carl-Göran Ekerwald att ”kärlek bestämmer all vår läsning”. Vad betyder det? Kanske att litteraturen liksom tillvaron är en fråga om lustens orienteringsförmåga, en obönhörlig kompass som urskiljer gråskalor och rotvältor för att finna och falla i färgernas famn. Men är det nog? Inte alls och utan tvekan.
Hos Ekerwald fanns inga ”nog”, ständigt väntade kulturhistoriska essäer på att formuleras, Koranens skugglagda hörn behövde belysa – alla möten! – för att inte tala om dagliga promenader i utmanande terräng. Genom detta drogs kärlekens tråd. Stygn utan smärta, en drömmande fastän absolut vakenhet utan mörker.
Ett sådant vindlande sinne ska förstås bo vid en krokig vägstump. I Carl Göran Ekerwalds fall hette platsen länge Knivsta, medan uppväxtens väg låg i Offerdals socken. Där föddes han 1923 – året för Etnas utbrott, ölkällarkuppen, första Bauhausutställningen, Tutankhamons gravöppning och Frisinnade landsföreningen krasch på spritförbudsfråga – och där tilldrogs en sant idyllisk uppväxt, det lyste ur barnet som ur änglar, innan han som tioåring inackorderades för realskola i Östersund var flykt från ensamhet och grym kamratfostran gjorde honom till den lycklige läsare han därefter aldrig slutade vara.
Från Bibeln ledde orden till Jan Fridegård och Vilhelm Ekelund raskt vidare till Eric Hermelin och sju decenniers idog utforskning, introduktion och översättning av persisk poesi, en omätbar gärning.
Med läsning kom ofrånkomligen skrivande och därmed debuten Elden och fågelungen 1959. Redan i ett tidigt verk skapades Kumminåkern, ett framfantiserat glesbygdssamhälle befolkat av särlingar, skildringar som återspeglades i Ekerwalds föreläsningar om de jämtländska trakter han visste som sina, gestaltade med estradörens charm på den ideala intellektuelles villkor. En minnesmästare bottnad i nära sextio utgivna titlar. Ämnena kan förefalla varierade men var egentligen ett och samma – kärleken. Men inte vilken kärlek som helst eftersom Ekerwald inte var vem som helst och just därför var det, tillgänglig, som en turistguide på gränsen mellan liv och död, som om Barbro Lindgrens mest egensinniga figurer förde ordet i James Frazers Den gyllene grenen.
”Där rörde han sig lätt och raskt, snubblade aldrig över några rötter eller stenar. Hans fötter var lika seende som någonsin klövarna hos rådjur och älg” heter det i Skogvaktarens pojke, den första delen i memoarernas två. Stycket karaktärisar fadern men kunde lika gärna vara en bild av författaren, lika oförvägen i de omtalade förälskelserna som cerebralt.
I Memorabilier skriver Swedenborg i Ekerwalds urval att den andliga världen inte håller sig med ”materiella avstånd och inte heller motsvarande tidsintervaller”. När Ekerwald 2022 tilldelades och mottog Jan Myrdals stora pris – Leninpriset var det med glädje och uttryckt samhörighet med såväl Myrdal och Lenin. Inga avstånd. Inga intervall. Kärleken bestämde.
Enligt filosofen Gabriel Marcel kan angreppssätt delas upp i problem och mysterier. Utifrån sin kristna blick (vad det nu är) menade Marcel att människan felaktigt tenderar att ses som det förstnämnda, varav följer att hon sitter inne på, eller till och med är, en saliggörande lösning. Den som ställer sig i mysteriets vinkel riskerar inte slika hemskheter. Olof Lagercrantz menade att diktens uppgift är att företräda det naturliga och förvillade. Poetens roll är vittnets. Carl-Göran Ekerwalds betraktade vad dessa såg, han var en observatör av iakttagare, nyfiken på det han kallade icke-varat, vilket till skillnad från horror vacui, tomrumsskräcken, var längtan till det obevakade, omålade, obebodda. Mysteriet. Han dementerade gudstro men fortfor alltid med hänvisning till Koranen att beviset på att inte tro är att hävda tro.
I sin sista bok, Fördelen med att bli gammal, fastslog Ekerwald att finessen med ålderdomen är att resan är över, man har kommit hem.
Till vad? Det bestämmer kärleken.
I en intervju med P4 Jämtland 2017 förklarade Carl-Göran Ekerwald att ”kärlek bestämmer all vår läsning”. Vad betyder det? Kanske att litteraturen liksom tillvaron är en fråga om lustens orienteringsförmåga, en obönhörlig kompass som urskiljer gråskalor och rotvältor för att finna och falla i färgernas famn. Men är det nog? Inte alls och utan tvekan.
Hos Ekerwald fanns inga ”nog”, ständigt väntade kulturhistoriska essäer på att formuleras, Koranens skugglagda hörn behövde belysa – alla möten! – för att inte tala om dagliga promenader i utmanande terräng. Genom detta drogs kärlekens tråd. Stygn utan smärta, en drömmande fastän absolut vakenhet utan mörker.
Ett sådant vindlande sinne ska förstås bo vid en krokig vägstump. I Carl Göran Ekerwalds fall hette platsen länge Knivsta, medan uppväxtens väg låg i Offerdals socken. Där föddes han 1923 – året för Etnas utbrott, ölkällarkuppen, första Bauhausutställningen, Tutankhamons gravöppning och Frisinnade landsföreningen krasch på spritförbudsfråga – och där tilldrogs en sant idyllisk uppväxt, det lyste ur barnet som ur änglar, innan han som tioåring inackorderades för realskola i Östersund var flykt från ensamhet och grym kamratfostran gjorde honom till den lycklige läsare han därefter aldrig slutade vara.
Från Bibeln ledde orden till Jan Fridegård och Vilhelm Ekelund raskt vidare till Eric Hermelin och sju decenniers idog utforskning, introduktion och översättning av persisk poesi, en omätbar gärning.
Med läsning kom ofrånkomligen skrivande och därmed debuten Elden och fågelungen 1959. Redan i ett tidigt verk skapades Kumminåkern, ett framfantiserat glesbygdssamhälle befolkat av särlingar, skildringar som återspeglades i Ekerwalds föreläsningar om de jämtländska trakter han visste som sina, gestaltade med estradörens charm på den ideala intellektuelles villkor. En minnesmästare bottnad i nära sextio utgivna titlar. Ämnena kan förefalla varierade men var egentligen ett och samma – kärleken. Men inte vilken kärlek som helst eftersom Ekerwald inte var vem som helst och just därför var det, tillgänglig, som en turistguide på gränsen mellan liv och död, som om Barbro Lindgrens mest egensinniga figurer förde ordet i James Frazers Den gyllene grenen.
”Där rörde han sig lätt och raskt, snubblade aldrig över några rötter eller stenar. Hans fötter var lika seende som någonsin klövarna hos rådjur och älg” heter det i Skogvaktarens pojke, den första delen i memoarernas två. Stycket karaktärisar fadern men kunde lika gärna vara en bild av författaren, lika oförvägen i de omtalade förälskelserna som cerebralt.
I Memorabilier skriver Swedenborg i Ekerwalds urval att den andliga världen inte håller sig med ”materiella avstånd och inte heller motsvarande tidsintervaller”. När Ekerwald 2022 tilldelades och mottog Jan Myrdals stora pris – Leninpriset var det med glädje och uttryckt samhörighet med såväl Myrdal och Lenin. Inga avstånd. Inga intervall. Kärleken bestämde.
Enligt filosofen Gabriel Marcel kan angreppssätt delas upp i problem och mysterier. Utifrån sin kristna blick (vad det nu är) menade Marcel att människan felaktigt tenderar att ses som det förstnämnda, varav följer att hon sitter inne på, eller till och med är, en saliggörande lösning. Den som ställer sig i mysteriets vinkel riskerar inte slika hemskheter. Olof Lagercrantz menade att diktens uppgift är att företräda det naturliga och förvillade. Poetens roll är vittnets. Carl-Göran Ekerwalds betraktade vad dessa såg, han var en observatör av iakttagare, nyfiken på det han kallade icke-varat, vilket till skillnad från horror vacui, tomrumsskräcken, var längtan till det obevakade, omålade, obebodda. Mysteriet. Han dementerade gudstro men fortfor alltid med hänvisning till Koranen att beviset på att inte tro är att hävda tro.
I sin sista bok, Fördelen med att bli gammal, fastslog Ekerwald att finessen med ålderdomen är att resan är över, man har kommit hem.
Till vad? Det bestämmer kärleken.
