Ingegerd Troedsson

Ingegerd Troedsson gjorde en enastående politisk karriär som kröntes med den högsta befattningen efter statschefen – den som talman i Sveriges riksdag. Samtidigt fick hon uppleva hur hennes stora hjärtefråga, familjebeskattningen, i praktiken ständigt utvecklades bort från hennes egna ideal.

Det var vid Carl Bildts regeringsbildning 1991 som Ingegerd Troedsson lanserades som de borgerliga partiernas talmans-kandidat. Utgången av omröstningen var oviss in i det sista, tills voteringstavlan visade att även Ny demokrati hade röstat fram den första kvinnliga talmannen.

Hennes erfarenhet av att svinga talmansklubban var redan gedigen. I tolv år hade hon varit vice. Inför en lång och krånglig riksdagsvotering visste alla att Troedsson skulle genomföra den maximalt snabbt och effektivt.

Men hon blev förvånad över att det var så mycket roligare att vara »riktig« talman.

– Jag kunde inte tro att det var så stor skillnad, utbrast hon då jag intervjuade henne efter drygt två år. Hon var i full färd med att modernisera riksdagens behandling av statsbudgeten. Prominenta gäster på Sverigebesök togs emot med den älskvärdhet som var hennes signum.

Trots det ville hon lämna riksdagen -efter valet året därpå. Hon skulle fylla 65 år och hoppades »hinna med ett liv efter  riksdagen«.

Det  sista talmansuppdraget blev att ta emot Bildts avskedsansökan  och förbereda Ingvar Carlssons  återkomst som statsminister. Utmärkt och mönstergillt, blev hans betyg på Troedssons agerande.

Och så blev hon avmålad – en elegant dam i helfigur bröt riksdagens långa porträttrad av äldre herrar/talmän.

Vid det här laget var det 40 år sedan hon 1954 sökte sig till högerpartiet och blev aktiv i kvinnoförbundet och den jordnära kommunpolitiken i Norra Trögd i Uppland. Det kombinerades med vad hon själv med stolthet kallat »15 år som hemmafru«. För Troedssons livsval gick hand i hand med idéer som hon  drev hela sitt liv: lägre skatter – inte bidrag och daghem – skulle ge familjerna valfrihet.

– Den flickan har en räknemaskin i huvudet, yttrade moderatledaren Gösta Bohman som annars var snål med anständigt kvinnoberöm.

Redan under sin tonårstid på Gotland, där fadern var chef för Kustartilleriet, blev hon känd som klassens ljus med toppbetyg i matte och kemi. 20 år gammal gifte hon sig med Tryggve Troedsson, blivande professor i skoglig marklära. Ingegerd pluggade också, och de fick sitt första barn strax innan hon blev pol mag. Under det följande decenniet födde hon fem barn till.

Då de borgerliga partierna vunnit valet 1976 togs Ingegerd Troedsson med i regeringen som biträdande socialminister med ansvar för hälso- och sjukvård. Men regeringen sprack efter bara två år. Först 1986 kom Troedsson åter i rampljuset. Ulf Adelsohn ville avgå som partiledare, och den 37-årige Carl Bildt tippades som efterträdare. En mer konservativ falang föredrog Troedsson. Hon antog utmaningen, mer av lojalitet med partiet än egen het segervilja. Valberedningen föreslog Bildt , och i sina dagboksmemoarer prisar Adelsohn hennes insats.

»Lojalt och tjusigt. Hon är en härligt juste och rak person«, skriver han.

Och det är många som vittnar om henne som just pålitlig och rakryggad. Samtidigt så oerhört envis. Hon kunde spruta fram siffror om hur skatterna kringskar familjers valfrihet och hur daghemmen skapade  konstlad efterfrågan på barntillsyn. Även vårdnadsbidrag till hemmaföräldrar innebar enligt 1960-talets högerparti  »socialisering av familjen«.  Men med tiden blev detta en minsta gemensamma nämnare för en mödosam borgerlig samverkan i familje-politiken.

Troedsson höll i grunden fast vid sina ideal. Som pensionär forskade hon om hembygden och sina duktiga anmödrar, kraftkvinnor liksom hon själv. Hon skrev även kritiska böcker med titlar som »Befria familjen« och »Den kommenderade familjen«. Besviken på utvecklingen och Fredrik Reinfeldts regering lämnade hon 2006 moderaterna. Hon valde sedan att kalla sig allmänborgerlig .