Ingemar Johansson

Länge stod jag, skolgrabben, och studerade stensättarna i Råsunda. De liksom dansade med sina jungfrur. En jungfru var en stock med handtag. Stensättaren verkade helt utan ansträngning lyfta och dänga. Det såg ut som om redskapet flög upp i händerna på dem.

När de tog rast försökte jag lyfta en jungfru. Jag tog i allt vad jag kunde. Tror hon lättade en aning. Gubbarna skrattade där de satt och vilade på en hög gatsten. Jag beundrade dem oerhört och fick en första aning om yrkesskicklighet.

Ingemar Johansson var stensättare.

Han utövade en jungfrudansares konst i boxningsringen. Han valsade runt, inte fjärilslätt som Ali, utan med bastant tålamod, och petade retsamt med sin långa vänsterarm i motståndarens ansikte. Enligt berättelserna sökte hans blick oavvänt efter luckan, den som passade högern. Berättelserna hävdar att inte ens han själv hann notera när luckan kom. Det gick som en telegraftråd direkt från ögat till högern. Tors hammare kallades den.

Lennart Risberg, en helt annan proffsboxare, visade mig en gång hur Ingo slog. Han påpekade hur viktigt det var att Ingo inte var full av hårdpumpade muskler. (Muscle bound heter det i USA och det är inget bra.) Högern kom lika avspänt som Usain Bolt springer.

En svensk arbetargrabb, stod det i tidningarna.

För 50 år sedan kändes det socialdemokratiska folkhemmet i det närmaste fullvuxet. Olof Palme sade en gång till mig att han ofta tänkte på hur medborgarna vid den tiden släckte ljuset efter sig och stoppade strumpor. De hade byggt välfärden, sade Palme, och bar den med glädje på sina egna axlar.

»En svensk arbetargrabb«, det hade en stark undertext på den tiden.

Jubelkören överröstade varje litet eko av den rasande vanäran från sju år tidigare. Då diskades Ingo i den olympiska finalmatchen i Helsingfors. Han förklarade att han inte ville bli ihjälslagen av den väldige amerikanen Ed Sanders. Därför höll han sig undan.

Sverige rasade mot fegisen eftersom Sverige kände igen sig. Sverige hade backat och dansat undan för Hitler i en fem år lång världskamp. Europa var ännu ärrat av ruiner. Ingos OS-final kändes som en repris av den nationella insats vi bara velat glömma. Det tog sju år för oss att inse hur rimligt det var för en svensk arbetargrabb att inte vilja bli ihjälslagen.

Nu när Ingemar Johansson är död är tidningarna fulla av minnen. Alla minns var de höll till, vad de gjorde och hur det kändes den juninatten 1959, då man lyssnade på Radio Nord. Det är som när Kennedy mördades. Eller Palme för den delen. Men ingen sorg.

Att Johansson blev den förste som förlorade titeln direkt i returen mot samma motståndare betydde egentligen ingenting. Patterson var redan Svenska Floyd, folkhemmets adoptivson.

Ingo och Floyd möttes två gånger utanför ringen i Stockholm Maraton. Då var de båda boxarna i 50-årsåldern. Ingo hade lagt på sig rätt många kilon, Floyd såg direkt slimmad ut. Det skrevs överallt att de var mycket goda vänner, men det var de naturligtvis inte. De var en bra affärsidé: Ingo och Floyd.

De hade sannolikt skadat varandra för livet. Enligt rätt många hjärnforskare tyder sju dråpslag mot huvudet (Floyd) och en skakande fot på en medvetslös boxare (Ingo) ofrånkomligen på hjärnskador.

Annars har jag fått uppfattningen att Ingemar Johansson var en hygglig människa. De kolleger jag talat med säger så. Han kändes bussig på ett ganska coolt vis. De mötte honom i Monaco, New York, Hollywood, Florida och slutligen tillbaka i Göteborg. Han bjöd gärna på en historia. Han ställde upp för fotografer i boxarställning och visade för filmare hur han gjorde det: Jabb, jabb – smack! »Och good night.«

På hemmet säger de att han inte glömde det han gjorde för ett halvsekel sedan. När det kom reportrar och visade gamla matchbilder, log han glatt och nickade. När Floyd dog sade han att det var synd och såg allvarlig ut. Han var oftast glad åt besök, även av främlingar.

När han dog gjorde även morgontidningarna extrasidor.

Det är inte illa av en svensk arbetargrabb.