Ingemar Mundebo

Under en betydande del av sitt liv var Ingemar Mundebo både fd vegetarian och fd helnykterist. Det säger en del om den förre budgetministerns förmåga att förena principer med livsglädje.

Men berättelsen om Mundebo måste ändå börja i riksdagen. Eller, närmare bestämt, i riksdagshusets restaurang. Det var där Ingemar Mundebo satt en torsdag i mars 1976. Det pågick debatt i kammaren, som var inne i sina sista månader som lotteririksdag. I valet 1973 hade Socialdemokraterna och VPK fått 175 mandat; Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet exakt lika många. I frågor där skiljelinjen gick i blockgränsen fick lotten avgöra.

Dagens beslut gällde om den nya, fjärde AP-fonden skulle få ytterligare en halv miljard att köpa aktier för. Den nyss avgångne folkpartiledaren Gunnar Helén hade kallat det »den största socialiseringsaktionen i svensk historia«. Men själva frågan om de 500 miljonerna var redan klar: mittenpartierna röstade med Socialdemokraterna. Däremot fanns borgerlig enighet om att sätta gränser för hur pengarna kunde användas. Det skulle alltså lotten få avgöra.

Om inte Ingemar Mundebos frukost hade varit så god.

När voteringen skedde – kvittningar mellan blocken minskade det totala antalet röstande – sade 154 ledamöter ja, men bara 153 nej. Socialdemokraterna vann utan lottning. Snart rapporterades det att en inte alltför känd folkpartistisk riksdagsman vid namn Ingemar Mundebo låtit maten tysta voteringsklockan.

Ingemar Mundebo hade vid det laget varit ledamot i elva år. Till partikamrater sade socionomen och statsvetaren Mundebo att han från början sagt att han skulle ge politiken tio år, sedan gå vidare. Nu var det dags.

Men så i valet 1976 fick de borgerliga 180 mandat och det socialistiska blocket 169 mandat. Lotteririksdagen var över, liksom det socialdemokratiska regeringsinnehavet.

Per Ahlmark övertalade Mundebo att stanna.

– Vi fövlovade å fövlovade å te slut satt ve e vegevingen, var Mundebos beskrivning, på sitt speciella idiom.

Det borgerliga blocket var inte utan beröringsskräck då heller. Att låta moderatledaren Gösta Bohman bli ensam finansminister gick inte. Bohman fick bli ekonomiminister. Mundebo budgetminister.

I fyra år och olika regeringar satt han kvar. I sak var det ingen succé: statsskulden växte från 72 miljarder i september 1976 till drygt 207 miljarder i juli 1980, då Mundebo blev landshövding i Uppsala. Han ansågs vara för snäll, men hade samtidigt att hantera oljekris, stagflation och en budget som justerade upp sig själv. Och han blev folkkär.

Hans sätt att tala, med r som blev v:n och märkliga vridningar av e och ä:n, var värd ett par årsinkomster för imitatören Bosse Parnevik. Till en början retade ljudet många, men med tiden väckte det snarare tillgivenhet. Mundebos hamstervänliga uppsyn likaså. När han till slut ändå tilläts lämna politiken blev han saknad. Ännu ett par år efter sin avgång använde Riksgäldskontoret honom som dragplåster i försäljningen av statsobligationer. Som en borgerlig Gunnar Sträng dök han till och med upp med spartips i reklam för Ikano bank så sent som för tio år sedan.

Det var ändå åren efter partipolitiken som Ingemar Mundebo kom till sin verkliga rätt. Han blev uppskattad landshövding och iklädde sig naturligt den oväldige ämbetsmannens roll som chef för Riksrevisionsverket. Han var en manifestation av den svenska modellen, började som Hermodsstudent och på folkhögskola, drömde om att bli kommunalkamrer och predikade samförstånd.

Under en längre tid, när sådant fortfarande var aktuellt, var han Sveriges i särklass mest efterfrågade medlare. Såväl arbetsgivare som fack valde honom först, när de behövde hjälp att bryta tvister. De visste att han var påläst, pålitlig och dessutom kul. Han hade en legendomsusad förmåga att hålla alla möten så korta som möjligt.

När han fyllde 60, år 1990, skrev en journalist att ingen kunde få ord som »samhälle«, »nytta«, »effektivitet« och »administration« att klinga med sådan värme.