Ingemar Odlander

Att vid femtiofyra års ålder lämna rollen som ledande tv-journalist för att – utan någon som helst bondebakgrund – gå över till att föda upp biffkor tyder på en viljestark och annorlunda personlighet. Men så var också Ingemar Odlander en speciell och kraftfull gestalt.

Med en bakgrund i småländsk frikyrklighet valde han – äldst i en stor syskonskara – tidigt att söka sig till journalistbanan via olika lokaltidningar. Efter studier i nationalekonomi, sociologi och statskunskap – alla mycket nyttiga för den som valt en sådan yrkesinriktning – kom han till Dagens Eko för att sedan gå över till tv. Här hade han otvivelaktigt hamnat på sin rätta plats och gjorde en snabb karriär. När TV2 startade sina sändningar i december 1969 blev han Rapports första nyhetsankare, vilket på många sätt var en utsatt och påpassad position. Kanalen föregicks nämligen av rykten om vänstervridning och radikalitet och blev under de första åren starkt ifrågasatt inom så -kallade inflytelserika kretsar.

Men i stenhård konkurrens med SVT1:s Aktuellt överlevde Ingemar Odlander och det unga journalistgäng som fanns runt honom stormen och bildade i vissa fall skola. Sedan gick hans marsch vidare mot högre höjder: inrikeschef, utrikeschef, redaktionschef och utrikeskorrespondent. Några år in på sjuttiotalet utsågs han nämligen till tv:s första fasta representant i Afrika. Under fyra år bidrog han i hög grad till att kasta ljus över vad som dittills ur svenskt perspektiv varit en journalistiskt tämligen obevakad kontinent. 1978 återvände han till Sverige, rakt in i den politiska hetluften i samband med att den första Fälldinregeringen krackelerade för att så småningom bli chef för Rapport.

Att Ingemar Odlander utvecklades till att bli en av våra allra främsta journalister har omvittnats av många. På något sätt förkroppsligade han det objektivitetsbegrepp som ska känneteckna public service när det är som bäst. När han dök upp i rutan: trygg, alltid väl påläst och auktoritativ men aldrig auktoritär valde man som tittare att lyssna och lita på honom. I en rekordlång rad valvakor var han en självklar centralgestalt. Som person stod han dessutom för mycket som man inte förbinder med en framgångsrik journalist: ödmjuk och snäll men inte menlös, i diskussioner alltid beredd att lyssna på och reflektera över vad som sagts. Trots att journalistlivet inneburit omfattande resor och ett storartat kontaktnät fanns det hos honom ingen överlägsenhet.

Inte lika allmänt känt är kanske att han 1990 övergav tv-studion för att ägna det mesta av sin tid åt boskapsskötsel. Tillsammans med hustrun Christina Jutterström skaffade han den sörmländska gården Bjursätter. Där var han en engagerad och framgångsrik kreatursbonde med runt 100 köttdjur av rasen hereford och blev extra stolt när han valdes till ordförande i Sörmlands köttdjursproducenter. I denna nya karriär vägleddes han av tre specifika önskemål och behov: närhet till jord och skog, till sjö och till jakt. Föga överraskande sammanföll de med egenskaper som i så hög grad karaktäriserade hans egen person: trygghet, tyngd, fri sikt och nyfikenhet.

Överhuvud taget var han en kontrasternas man och påtagligt beläst och kunnig inom en rad oväntade områden, till exempel teater och opera.  Denna mångfald blev uppenbar när vi under senare år hade lyckan att tillsammans besöka och studera så skilda närområden som uppländska bruksorter, åländska konstnärsmiljöer, kustartillerifästningar på Höga Kusten och – så sent som i slutet av maj – sörmländska slott och herresäten. Då var hans glädje särskilt slående över att på Harpsund – alltså djupt inne i sina forna journalistiska jaktmarker – få demonstrera hur moderna maskiner numera sköter det mesta av mockningen efter korna.

Härtill kommer att Ingemar var en genuint jämställd man – med nära kontakter till sina fyra barn och nio barnbarn. Dessutom hade han alltid glimten i ögat och var snar till (bullrande) skratt. Det är en helgjuten person som nu gått ur tiden.

Barbro Dahlbom-Hall och Bo G Hall, ledarskapskonsult respektive historiker