Ingemar Ståhl

Ingemar Ståhl fick sällan sitta i fred vid sitt bord på Aten i Lund. Studenterna ville ivrigt ta del av hans breda kunskaper om ekonomi och samhälle, bli inspirerade och i bästa fall bli lika nyfikna som professorn själv. Ingemar Ståhl var ofta kritisk till idéer men sällan mot människor.

»Han var en strålande talare, som fångade studenterna och vann deras stöd och sympati. Att luncha med Ingemar var en intellektuell fest, en ständig debatt där hans humor dämpade det skarpa analytiska innehållet. Ofta återfanns han i institutionens kafferum där han frikostigt strödde idéer omkring sig.«

Bland annat så, minns nationalekonomerna Lars och Christina Jonung sin lärare och sedermera kollega på Nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet.

Ingemar Ståhls väg till Lund var en aning krokig. Desto mer intressant och betydelsefull, skulle det visa sig.

Han växte upp och studerade nationalekonomi i Stockholm. Kontakter inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet drog honom till kanslihuset. Det var sextiotal, Tage Erlander var statsminister och Olof Palme byråchef i statsrådsberedningen. Ingemar Ståhl utredde och konstruerade det nya statliga studiemedelssystemet. En betydelsefull reform i det socialdemokratiskt styrda Sverige. Indexlån för bostäder och programbudgetering för försvaret är två reformer som också bär signaturen IS.

Efter några år på finans- och försvarsdepartementen och en sejour som sakkunnig vid OECD i Paris blev han professor vid den nationalekonomiska institutionen i Lund 1971.

Ingemar Ståhl beskrivs som en banbrytare för nya idéer inom en rad olika politikområden men också inom vetenskapen. Han bidrog till att etablera nya ämnen inom den nationalekonomiska utbildningen och forskningen, hälsoekonomi, finansiell ekonomi, rättsekonomi och institutionell ekonomi i Lund och i Sverige.

Under 1980-talet var Ingemar Ståhl en tongivande röst i den debatt som började problematisera politiskt beslutsfattande och i stället propagera för marknadsekonomiska alternativ. Han skrev rapporter och deltog i debatter i  Svenska Arbetsgivareföreningens regi. Alltid med självständig agenda.
En källa till hans engagemang var de vetenskapliga strömningar som börjat se problem med kollektivt beslutsfattande och administrativ styrning. Och hans roll för utvecklingen av svensk nationalekonomi handlar inte minst om detta; att lyfta fram de nya idéerna.

Efter att ha börjat med att tro på att samhällsekonomiska problem kan lösas med ekonomisk politik blev han alltså med tiden alltmer skeptisk till detaljerade politiska ingrepp. Både i undervisningen och i diskussionen om politiken vad gäller bostäder, jordbruk, industri eller energi.
Ingemar Ståhl duckade inte för debatter och kontroverser.

Han medverkade i böcker och han deltog i diskussioner i press, radio och tv.

Orädd för konflikten när den uppstod och skicklig på att formulera sin position och sina argument fick han många att lyssna.

Om muntlig framställning hade funnits på schemat när han gick i skolan hade han sannolikt fått högsta betyg.

Att Ingemar Ståhl var en inspirerande kollega, lärare och vän vittnar många om. På meritlistan över engagemang i ett antal institutioner finner vi att han var ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien. Under flera år satt han i kommittén för Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, och var ledamot i Torsten och Ragnar Söderbergs stiftelse.

Också i dessa sammanhang återkommer vitsorden om hans fria och obundna tänkande, men också pragmatiska syn på tillvaron. Han gick rakt på sak och kallade en katt för en katt.

Några andra kan berätta att han inte väjde för att leta upp enkla tecken på hur det står till med ekonomin och politiken i en stad eller ett land. En titt i fönstret på det lokala bankkontorets bostadsannonser gav en signal om läget. Professor Ståhl hade markkontakt.