Inger Brattström hade skrivandet i blodet

»Jag skrev för att förklara en massa saker för mig själv, och för alla förstockade vuxna».

Så förklarade 16-åriga Inger Brattström tanken med debutboken »Elsies svåra år«.  Den kom ut 1939.

Fem år senare debuterade Astrid Lindgren med en likartad bok »Britt-Marie lättar sitt hjärta«.  

I flera avseenden fortsatte deras karriärer att löpa sida vid sida. Båda valde att stå på barnens och tonåringarnas sida. Båda var orädda kritiker av sin samtid. 

Astrid Lindgren hade sitt pomperipossagräl med Gunnar Sträng. Inger Brattström var irriterad på ekonomerna som började styra och ställa i bokbranschen.  Hon gillade inte heller de politiskt korrekta pekpinnarna eller det hon upplevde som ett förändrat klimat i den svenska ungdomslitteraturen.

För tidskriften Vi läser berättade hon 2010 att hon blivit tvingad att ändra ett stycke i en av sina senare böcker, där en 16-årig nynazist drack öl. 

– Det passade sig inte att han som var så ung drack öl! Men så ser ju verkligheten ut, inte minst i sådana kretsar som den här killen rörde sig i. Det är löjligt att tro något annat, sade hon. 

Inger Brattström kom att ge ut ett åttiotal böcker.

Den sista från 2009 heter »Flickan, snömannen och den vita slädhunden ”.

Sitt författarskap beskrev hon så här: »Jag har fortsatt genom åren att skriva om flickor och pojkar som har det knepigt med sig själva och andra. Det känns viktigt!«

Det låter som en klyscha, men Inger Brattström hade skrivandet i blodet. Föräldrarna var etablerade pojk -och flickboksförfattare. Uppväxt med skrivmaskinsknatter omkring sig var yrkesvalet lätt.

Hon kom att ta sig ganska långt från dåtidens glättade flickböcker till psykologiskt inträngande tonårsporträtt och socialrealism. 

Inger Brattström framhöll själv en bok från 1956 som en milstolpe i sitt skrivande.« Flickan med drömmar ” handlar om en 14-årig flickas utveckling till självständig och ansvarstagande. 

Inger Brattström fick stor betydelse för den svenska ungdomsbokens nyorientering mot fördjupad psykologi och social medvetenhet.

Det finns också flera exempel på hur hon gav sig i kast med miljöer och människor som låg långt bort från uppväxten i villastaden Saltsjöbaden. Där finns Annette som bor med sin ensamstående mamma i förortens hyreshus, Niklas, klassens särling och epileptiker, eller sameflickan Anna i Norrbotten som möts av rasism.

1970 åkte Inger Brattström till Indien som Sidas stipendiat för att skriva en ungdomsbok. Det skulle bli flera böcker om barn i denna del av världen.  

De handlar om hittebarn, om barn som adopteras, om en flyktingfamilj som inte får stanna i Sverige.  Högst aktuella ämnen så här trettio år senare. 

Pia Huss beskriver Inger Brattström i Dagens Nyheter som »ständigt nyfiken, självständig och stridbar«.

Hon var med och utvecklade den moderna ungdomsboken och stred för dess status, även fackligt då hon såg att författare till ungdomsböcker hade sämre villkor. 

Hon gillade inte heller att kritikerna behandlade barn- och ungdomsböcker som bruksläsning istället för litteratur.

Fem barn, arton barnbarn och flera barnbarnsbarn såg till att hon var uppdaterad i tiden.  

Det kanske Svenska Dagbladet inte kände till när tidningen 2008 frågade Inger Brattström, 88 år om hon kände de unga läsarna. Svaret kom direkt:

»Innehållet i dagens barnböcker kan bli lite ensidigt, lite som de moderna deckarna. De är ju likadana allihop. ”

På en annan fråga om ifall barn- och ungdomsböcker till sitt uppsåt borde vara nyttiga svarade hon:

»Nej, men om de alltså lär ut viktiga ting, gestaltar centrala och viktiga problem så är det ju utmärkt, men det måste liksom komma på köpet. Det viktiga för mig är att skriva om något som berör mig djupt, antingen direkt i mitt jag eller genom någon eller något i min omgivning.«

Ungefär så kunde också Astrid Lindgren ha sagt. Högst välförtjänt fick Inger Brattström 1982 ta emot Astrid Lindgrenpriset. <