Ingmar Lindmarker

Man har sällan tid att läsa allt i en bra dagstidning, inte ens nuförtiden då de blivit allt tunnare. Så man väljer att läsa om det som intresserar mest och känns mest angeläget för dagen. Men vissa skribenter läser man alltid, oavsett vad de skriver om. Ingmar Lindmarker, en av Svenska Dagbladets klarast lysande stjärnor, var en av dessa skribenter.

I fyra decennier, fram till han pensionerades i mitten av 1990-talet, levererade han nyheter, analyser och reportage från Moskva (som den förste fast stationerade svenske korrespondenten i Sovjetunionen i början av 1960-talet), från New York (under den tumultartade perioden under 60-talets senare hälft) och London (på 80-talet).

När han inte var korrespondent gjorde han viktiga reportageresor till bland annat Biafra/Nigeria, Sydafrika, Irland, Kina, Centraleuropa, och han stack gärna emellan med intervjuer med politiker, författare och skådespelare på hemmaplan.

Under de sista fem åren som fast anställd spelade Ingmar Lindmarker som »senior editor« på annat sätt en viktig roll i Svenska Dagbladet.

Under några år på 70-talet tog han en paus från SvD och tjänstgjorde några år som pressråd i Washington. Under sin karriär skrev han flera böcker, bland annat om Sibirien, vardagsliv i USA, Sydafrika, herrsällskapet Sällskapets historia och sin egen far, hotellentreprenören Axel F Lindmarker.

Den senare boken, »Minnet av en far«, gav Ingmar Lindmarker ut på eget förlag och handlar om faderns fascinerande levnadsöde, »oäktingen« från Småland som skapade sig en förmögenhet mot alla odds. Men den innehåller också en finstämd, eftertänksam och sökande skildring av Ingmar Lindmarkers egen uppväxt med en far som hade svårt att visa sina känslor.

Den atmosfärrika skildringen av hans liv på hotellet – familjen bodde i två år »mellan två villor« i en resandevåning – är ren skönlitteratur:

»Långsamt blir hotellet en grotta att upptäcka, fylld av hemliga gångar, dofter och farliga dörrar. [---] Han går till skolan längs en korridor med skor som ställts ut till putsning. När han kommer hem till hotellhemmet niger tant Emma i husfruskrubben bredvid vardagsrummet. På frukostrasten sitter han ofta ensam vid ett bord i vinterträdgården och serveras av uniformerade servitriser, som passar upp på direktörns pojke som om han vore en betalande gäst.«

Ingmar Lindmarker inledde sin journalistiska bana på studenttidningen Ergo i Uppsala så väl att han fick en volontärplats på Svenska Dagbladet, vilket ledde till en fast anställning 1956. Kort därefter fick han ett brev från sin far i vilket denne bad sonen säga upp sig från tidningen och återvända till sina studier i Uppsala. Men Ingmar Lindmarker stannade på SvD. Kunnighet, duglighet och mycket annat kom att prägla hans karriär – men det fick fadern aldrig uppleva; han dog ett år efter det att han skrivit det förmanande brevet till sin son.

Som reporter och korrespondent satte Ingmar Lindmarker en ära i att hålla, eller försöka hålla sina egna åsikter utanför nyhetsrapporteringen. »News utan views« var hans motto, men framför allt under senare år stack han inte under stol med var han stod politiskt. »Eftersom jag arbetade på Svenska Dagbladet kan du nog gissa var jag har mina sympatier«, sa han i en födelsedagsintervju i september 2006, några veckor före riksdagsvalet.

Pappa älskade verkligen att skriva, betonade Ingmar Lindmarkers äldsta dotter i ett litet tal vid samlingen efter hans begravning för några veckor sedan. Tal, sagor, brev, finurliga och eleganta julklappsrim, betraktelser om vardagshändelser, om stort och smått.

Vid sidan av kunnigheten och dugligheten präglade denna kärlek till ord och formuleringar också det mesta som Ingmar Lindmarker skrev offentligt, utanför familje- och vänkretsen. Hans reportage var så välskrivna, infallsrika, ofta entusiastiska men samtidigt alltid sakliga och utan överdrifter.

I en betraktelse i antologin »Murvelminnen. 46 journalister berättar« sammanfattade han enkelt sin drivkraft i yrket så här: »Skriva, berätta, förklara«.