Ingrid Gärde Widemar

Ingrid Gärde Widemar kunde skoja om att hon var »född folkpartist«, född in i politiken. Det var hon som 14 år gammal svarade i telefon när C G Ekman ringde 1926 och ville »tala med herr Gärde«. Han ville ha in hennes pappa, juristen Natanael Gärde, i sin regering. I hemmet diskuterades politik och man umgicks med dåtidens liberaler. Efter studenten vid Nya Elementar blev Ingrid Gärde Widemar ordförande i Kvinnliga Studentföreningen på Stockholms högskola. Hon blev medlem i Liberala Kvinnor 1930, notarie vid Stockholms rådhusrätt 1936 och en bit in på 1940-talet medlem i Yrkeskvinnors Klubb, YK.

Arbetet för jämställdhet följde henne som student, riksdagsledamot, advokat och inte minst i boken »Hatt och huva. Hur stat och kommun tillämpa behörighetslagens principer«. Inom YK var irritationen över kvinnors svårigheter att göra karriär stor i början av 1940-talet. Ekonomiprofessorn och YK:s ordförande Karin Kock gav Ingrid Gärde Widemar i uppdrag att granska förhållandena inom verk och myndigheter. Ingrid Gärde Widemar sökte upp cheferna, bad om redogörelse för fördelningen av tjänster på män och kvinnor, inplaceringar i lönegrader och avancemang. Som befarat var lagstiftningen ett effektivt »glastak«. Pressen öste beröm över Ingrid Gärde Widemar och boken, som blev en ögonöppnare för alla och resulterade i en lagändring.

Hennes liv blev en resa i svensk inrikespolitik från 1948, när folkpartiet gjorde ett rekordval under Bertil Ohlins ledning och tog in många kvinnor i riksdagen. Ingrid Gärde Widemar gjorde en rivstart med tretton motioner varav sju var hennes egna. Nu kunde hon föreslå lagstiftning i många av de frågor hon skrivit om i sin kolumn i Aftonbladet, debatterat under valkampanjen och kämpat för som medlem av YK. Här fanns förslag om skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare, att ge kvinnor rätt att behålla sitt eget släktnamn vid giftermål och mot sambeskattning som slog samman makars inkomster och gav hög skatt.

I pressen blev hon kallad »guldfux i stall Ohlin« för att hon var snygg, charmig och välklädd. Men det var en stridbar riksdagsledamot och senare ordförande i lagutskottet som engagerade sig mot barnaga och proffsboxning. Hennes tro på frihet tog sig uttryck i en hård batalj för avreglering i etern under början av 1960-talet. Radio Nord och Radio Syd sände reklam och musik från internationellt vatten, in mot förtjusta åhörare på landbacken. Representanter för staten tog till en rad nog så fula åtgärder för att stoppa »piraterna«. Men blev denna frihet så lyckad? undrade hon senare.

En stor seger vann hon när de kvinnor som gjort abort i Polen fick åtalseftergift på 1960-talet. Lagen ändrades till rätt för abort i tolfte graviditetsveckan. Den segslitna sambeskattningen, som hon debatterat sedan 1940-talet, upphörde först 1971. Ingrid Gärde Widemar och 300 kvinnor gick ur Svenska kyrkan när kyrkorådet 1957 vägrade kvinnor rätt att prästvigas. Som första kvinna i Högsta domstolen kom hon 1968, iklädd en rödrosa dräkt – bland idel gråklädda herrar.

När man samtalade med Ingrid Gärde Widemar i Stockholm och på Smedsgården i Skåne vid goda middagar under varma sommarkvällar, kunde det trilla pärlor, roliga episoder, lite skvaller. Man lystrade. Och så kom det: »men det får ni inte skriva!«, med ett litet retsamt leende. Hon var mån om sitt eftermäle. Denna jämställdhetens apostel ville på modernt vis ha klarat allt själv – fyra skolbarn, hushåll, advokatbyrå, politiska uppdrag och makens frånvaro under hans resor. Hur gick det ihop egentligen? Svaren var svävande: »Mamma, systern, väninnor.« Det lät inte övertygande.

De närmast berörda gav svaret: i hemmet hade det funnits både barnsköterska och hushållerska. Problemen kom när föräldrarna kom hem till Strandvägen för då rubbades vardagsrutinerna för barnen med strängare krav på uppförande.

Ingrid Gärde Widemar förblev trogen sin ledstjärna Kerstin Hesselgren, Sveriges första kvinnliga riksdagsledamot vars arv i kampen för kvinnors rätt och frihet hon förvaltat väl.