Izzy Young – mannen som upptäckte Dylan

På planet över till New York hade jag sträckläst den första biografin över Bob Dylan som just hade kommit ut. Där beskrevs hur han kommit från Minnesota och sökt upp det som ansågs vara navet i stadens livaktiga folkmusikscen, Izzy Youngs butik Folklore center.

Eftersom jag inte hade bokat något boende var det frestande att göra som Dylan.

På flygplatsen bläddrade jag fram numret i en telefonkatalog. En mumlande, grov, lite jagad stämma svarade »Izzy-Young-Folklore-center« och jag sa som det var: I New York för första gången.

»Varifrån i Sverige kommer du?«

Jag tvivlade på att svaret kunde betyda något. »Rättvik, ligger i något som kallas Dalarna.«

»Ah, det är ni som har alla de fantastiska spelmännen. Kom över och bo här«.

Han hade, visade det sig, hört svenska spelmän något år tidigare. Ole Hjorths och Björn Ståbis medverkan på Newportfestivalen öppnade en ny dörr för honom. Men han gillade inte bara vår folkmusik. Även den svenska opinionen mot Vietnamkriget gjorde intryck. Snart skulle han flytta till Stockholm.

Han föddes 1928 som Israel Goodman Young i New York där föräldrarna, polsk-judiska invandrare, drev ett bageri i Brooklyn som han själv arbetade i några år. Men 40-talets folkmusikvåg fångade honom, en vänstervåg som tystades av senator McCarthys korståg mot påstådd »oamerikansk aktivitet«. 1957, när klappjakten hade börjat att klinga av, öppnade Izzy Young sitt Folklore center på MacDougal street i bohemkvarterens Greenwich Village.

Hit vallfärdade unga med gitarr. »Oh, God! This is it! This is New York!« utbrast Dylan om Folklore center i en tidig intervju. I memoarerna, skrivna långt senare, skildrar han Izzy Young som »en folkentusiast av det gamla slaget, mycket sardonisk«. Visserligen irriterades han av Youngs nyfikna frågor »men Izzy var okej« och han svarade honom rättframt.

»Hans röst var som en bulldozer och verkade alltid för högljudd för den lilla lokalen. Izzy var ständigt en smula irriterad över det ena eller det andra. Han var sentimentalt godhjärtad, i själva verket en romantiker. I hans ögon glittrade folkmusiken som guld«, skriver Dylan.

Izzy Young arrangerade Dylans första offentliga spelning: 53 betalande på ett Carnegie chapter hall som ekar halvtomt på inspelningen. Annars var hans arrangemang intima, småskaliga; folkmusik skulle spelas nära folk.

Från Folklore center togs de första stegen ut i offentligheten för namn som Patti Smith och Joni Mitchell. Butiken försåg musikern med replokal; med möjligheten att spela inför en liten initierad publik; med noter, böcker, instrument från hela världen. På väggen hängde den tamburin, »stor som ett vagnshjul«, från Afrikas horn som studiogitarristen Bruce Langhorne tog med sig till Dylan i samma veva som »Mr tambourine man« skrevs.

Kopplingen till Dylan plågade länge Izzy Young. Den skymde hans självpåtagna folkmusikaliska fotarbete. Men i Martin Scorseses Dylandokumentär »No direction home« är han på bästa berättarhumör. Till Nobelfesten 2016 står han som sig bör på gästlistan. Då hade han varit stockholmare sedan 1973. Hans Folklore center på Södermalm var öppet ända fram till nu i höstas.

Den där gången när jag bodde hemma hos honom i Greenwich Village befann jag mig en dag på folkmusiktidningen »Sing out« när chefredaktörens telefon ringde. Efter samtalet gick redaktören bort till sitt kassaskåp. Kort därefter sträckte han fram ett handskrivet papper.

»Ta med dig det här tillbaka till Izzy. Men var försiktig, tappa inte bort det.«

Överst på papperet stod: »Talking folklore center«, texten till en hyllningslåt tillägnad Izzy Young.

Längst ner, en signatur i kulspets: Bob Dylan.

Naturligtvis kunde jag ha smitit och bättrat på reskassan rejält. Många år senare undrade jag hur han i hela friden kunde lita på en svensk tonåring han rimligen inte kände. Detta A4-ark betraktade han ju som sin oersättliga pensionsförsäkring. Han log tyst. Sedan svarade han kort:

»Där har du en bra historia.«