Jackie Söderman
Bild: SCANPIX (1999)
Det hände i någon av de första säsongerna av »Hem till byn«, alltså på 1970-talet. Affärsmannen och mackinnehavaren Willy Strid hade i fyllan och villan varit otrogen mot sin fru Lena, och hon hade kastat ut honom ur hemmet. Nu hade hon emellertid förlåtit honom. Och för att få stopp på skvallret i den lilla byn, eller åtminstone göra vad vi i dag kanske skulle ha kallat en »statusuppdatering«, så skulle nu hela familjen Strid, man och fru och tre barn, gå på vägen genom byn för att alla skulle få se att de nu återigen hörde ihop.
När de så skulle filma den scenen – det var i Ödenäs mellan Alingsås och Hindås, det var alltid det som var »byn« i den verkliga världen – var det snöstorm. Och Christina Stenius som spelade Lena Strid deklarerade tydligt att det inte skulle funka att göra några tagningar den dagen. Hon hade ännu inga egna barn, men hon var inte desto mindre övertygad om att »en mamma går icke ut med sina barn i detta väder«. Hon menade att det var orealistiskt. Hon tror sig även minnas att hon hotade regissören Jackie Söderman med barnavårdsnämnden.
Jackie Söderman blev egentligen aldrig arg eller upprörd på jobbet, inte utom denna enda gång. Han hade alltid sin hopfällbara cykel med sig till inspelningsplatsen och om det blev jobbig stämning så kunde kan säga »bryt« och »paus« och sedan ge sig ut och cykla i Ödenäs. Han var en renlevnadsmänniska, absolutist, balettdansare i grunden, och han såg till att hålla sin kropp i form. Många i »Hem till byn«-teamet tänkte att det där cyklandet nog var hans ventil, hans sätt att låta allting rinna av honom. För på inspelningsplatsen var han alltid ödmjuk, vänlig, behärskad. Alltid glad, alltid nyfiken. Utom möjligen den här gången, då Jackie ändå till slut, efter en längre diskussion, lyckades tvinga ut Christina och de andra i snöstormen.
Fast om Jackie var arg på riktigt eller om det var ett av hans osynliga regitrick kan man inte riktigt veta. För det ingick i hans metod som regissör att försöka försätta skådespelarna i rätt sinnesstämning för varje scen innan tagningen påbörjades. Och man kan nog tänka sig att en arg, sammanbiten, återhållet resignerad skådespelerska i just den här scenen inte var så dumt. Inte så dumt alls.
Annars var Jackie Söderman så långt ifrån en demonregissör man kan komma. Bildberättandet var egentligen inte hans starka sida, han kunde till exempel pliktskyldigt slänga in rätt standardmässiga inklippsbilder bara för att ta historien vidare. Det som intresserade honom var psykologin. Hur människor talar, hur de reagerar på varandra, hur de faktiskt är.
Han gjorde mycket annat i sin karriär också, regisserade allt från »I väntan på Godot« med Ernst-Hugo Järegård på Dramaten till »Knäpp upp«-revyer med Povel Ramel. Han var även chef för Storan i Göteborg under en tid. Men det var framför allt »Hem till byn« som han kom att bli förknippad med. Serien som han regisserade nya omgångar av under decennium efter decennium och som lockade halva Sveriges befolkning, bokstavligt talat, till tv-apparaterna.
Det var en helt unik historia, som tv-dramatik betraktat. Man använde sig av samma skådespelare genom hela serien. Varje säsong fick inledas med en begravning: de äldre skådespelarna dog undan för undan. Andra åldrades, inom ramen för berättelsen. Bengt Bratts manus hade tagit utgångspunkt i jordbruksreformen 1960, den som gjorde att Sveriges småjordbruk slogs ut och att åkermarken koncentrerades till ett litet antal storbönder. Vilket gjorde att en massa människor ute i landet plötsligt blev överflödiga, vilket i sin tur gjorde att glesbygden blev ännu glesare. Det var det som var anslaget i den här serien: kulturhistoriskt, sociologiskt, samhällsengagerat. Det var detta dokumentationsartade manusarbete som Bengt Bratt envist höll fast vid i trettiofem års tid. Det blev en tv-sänd pusselbit i Sveriges historia.
Jackie Söderman var med på tåget i över trettio av de åren. Den allra sista säsongen 2006 lämnade han med ålderns rätt regissörskapet för serien.
Och den där scenen i snöstormen?
Jackie hade naturligtvis rätt. Det hårda vädret förhöjde bara intensiteten ytterligare då familjen Strid gick i procession genom byn för att visa alla de andra att de minsann inte tänkte ge sig i första taget.
Stefan Westrin, frilansjournalist