Jacques Werup

Författare, Jazzgosse och estradpoet. Och skåning. Jacques Werup lämnar ett stort tomrum efter sig. Hans glimt i ögonen kunder få kolleger att fnysa, kvinnor att dåna och recensenter att ibland darra på manschetten, framför allt de »fantasilösa besserwissrarna«  i huvudstaden. »Förstockade krämare«, var namnet på de Stockholmsredaktörer som dristade sig att tycka något om Jacques Werups konstnärskap.

Hans, typiskt skånska (?), sätt att jämföra Malmö och Stockholm gör ingen klokare. En riktig malmöit hejar på fotbollen, kärleken och politiken. Aldrig ett ont ord om »Städernas stad«.  Men inte Jacques, han slog åt alla håll. Påhopp, vackraste lyrik och skrönor.

Hemma hos sin skånska flickvän bad han om en kopp te i stället för kaffe. »Te? Det är ju kinesa-piss! Ä’ du rent sjuk i huvudet?«, undrade flickvännen och hällde upp en kopp rykande Zoegas. Skånerost. Sedan gick han hem till skrivmaskinen och döpte Malmö till »en opersonlighetens parkeringsplats«.

Vad ville han egentligen? Kanske hade omgivningens osäkerhet med hans skelögdhet att göra. Han kunde ju se åt två håll samtidigt. Eller kunde han verkligen det?

Jacques Werups konstnärsskap är komplicerat. Ibland kappan efter vinden, ibland näst intill rigid i sina ståndpunkter. Var stod då denne tillsynessvarande vänsterrebell politiskt? Svårt med opinionsundersökningar (vet vi ju nu), i synnerhet när det gäller en person vars bästa barndomskompisar var Mikael Wiehe och Göran Skytte.

30 år gammal skrev han sitt genombrott , »Swiss made«. En brutal familjeuppgörelse med epicentrum under en släktsammankomst i Lausanne. Den unge bohemen Jacques revolterade mot sin borgerliga bakgrund, vilket resulterade i fyrtio års permafrost mellan honom och delar av familjen.

Exemplen på författare som skrivit ut sig ur familjen, eller använt sig av andra kulturella vapen, är många. Pappa Carl Tore Werup, matthandlare på Drottningtorget och Mamma Douda (f. Nessim) fick liksom andra familjemedlemmar stryk på pränt. Påhoppen lästes upp i föräldrahemmet på Östergatan, hörnvåningen högst upp i det vackra patricierpalatset vid torget.

Jacques konstaterade att pappa bara intresserade sig för Sydsvenskans dagliga korsordgåta och för sina affärer.  Mamma klarade sig något bättre: »Hon stod på sönernas sida mot mannens fantasilöshet«.

»Jag hade ett så gott barndomshem att jag har fått lida för det när det har gått bra«, sammanfattar han sin upproriskhet. När han närmade sig »den livsfarliga åldern«, mellan 60 och 70, drog han tillbaka taggarna. Kärleken till livet och dess innersta hann upp honom. De nära, familjen, framstod som viktig igen.

»Konsten är inte värd sådana offer i livet«, resonerade Jacques Werup och stramade åt tyglarna, såväl de personliga som de poetiska. I hans kanske mest berömda strof slår han fast: »Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig«. Citatet föddes spontant under en kärleksseparation när orden egentligen hade tagit slut.

Det skulle bli en rad samarbeten som gjorde honom riksbekant. Scen- och poesishowerna »Gör mig lite levande« med Lill Lindfors och »En känsla av ljus« med Mats Ronander förde honom in i en allt starkare ljuskägla. Han blev kändis. Och »estradpoet«.

Jacques och kollegan Lasse Söderberg gjorde som Gertrud Stein och Alice B Toklas gjorde i Paris vid förra sekelskiftet. De öppnade Salong. »Cabaret Fredagsbarnen« hette deras litterära och musikaliska salong med start den 15 september 1972 och var belägen i en nu riven lokal på Regementsgatan 4. Scenen stod öppen för alla. Här deklamerades, sjöngs och dansades.

Jacques Werup var under ett antal år för sjuk för att leva och för frisk för att dö. Han led av hjärtförstoring. När inte ens pacemakern orkade med, övervägdes hjärttransplantation. Men den ständigt föränderlige Werup kryade på sig med jämna mellanrum och ströks då från listan över förturspatienter.

Han belönades rikligt för sitt framgångsrika författarskap, drivet av rastlöshet och humor och hans överraskande utspel. Litteraturfrämjandets stora romanpris, Sydsvenskans kulturpris, Ferlinpriset, De Nios Stora Pris och en Guldbagge för bästa manus (»Så vit som en snö«). Och så det allra finaste förstås: Piratenpriset 1989.

Men hur han var som person, det är det kanske bara hans livs följeslagare, hustrun Marie, som verkligen vet. Jacques Werup var själv osäker över svaret. När det påstods att någon hade kallat honom för »ett socialt geni« funderade han en stund:

– Hum, det där sista är det nog jag själv som har sagt.