Jaktlaget, skogen och bastun var hans sanna miljöer

Björn Sprängare var förvisso framgångsrik – och vid något tillfälle mindre framgångsrik – i näringslivets styrelserum. Men det var jaktlaget, skogen och bastun som var hans sanna miljöer. Den stockholmsfödde pojken kom – som det står i en biografi över honom – ”från ett hem utan bildningstradition”. Tidigt kom han emellertid att älska naturen och det blev självklart för honom att studera till jägmästare vid Skogshögskolan. Sin doktorsavhandling ”Metodik för känslighetsanalys av data för långsiktig planering i skogsbruket”, skrev han i södra Sarek parallellt med sitt arbete på skogbolaget SCA. 

Under fyra år i början på åttiotalet var han sedan vd på konkurrenten Modo innan han blev koncernchef för försäkringsjätten Trygg-Hansa år 1986. Men en fusion med pensionsbolaget SPP i början på nittiotalet blev det stora misslyckandet i Sprängares karriär. På pappret var det fullkomligt rätt att slå samman bolagen i en tid när den svenska finansmarknaden var under snabb omstöpning. Men det blev inte bara en kulturkrock. Värre än så var att med SPP kom också Gota Bank. Denna var, som de efterkloka kunde konstatera, ”ett slukhål”. Banken kollapsade och sänkte fusionen. Den räddades sedan av staten, slogs samman med Nordbanken och bildade basen i det som idag är Nordea, fast det är en annan historia. 

Björn Sprängare fick så småningom en ny syssla med klang: H. M. Konungens ståthållare med tjänstebostad i en charmig rosa villa vid Rosendals trädgårdar i Stockholm och ansvar bland annat för Kungliga Djurgårdens förvaltning. 

I slutet av nittiotalet gjorde han också come back i näringslivet som ordförande för det statliga gruvföretaget LKAB. Han kom efter Sven Borelius och efterträddes av Marcus Wallenberg (och efter det av både Göran Persson och Anders Borg). Sprängare var den som i klartext vågade säga ”det mest förbjudna”, nämligen vilka fördelar det fanns med att privatisera och börsnotera LKAB. Det var sprängstoff. ”Visst fan blir man orolig”, kommenterade Gruvtolvans ordförande. 

År 2012 valdes han till ordförande i Svenska Jägareförbundet, när dess tidigare bas vid en extrakongress avsattes på grund av missnöjet över hur vargpolitiken hade utvecklats. Oförfärat uttryckte Sprängare sina åsikter i den alltid inflammerade frågan: ”För många människor i glesbygden, där vargen gjort löshundsjakt omöjlig, är det droppen. Vargförespråkarna i städerna låter människorna på landsbygden betala. (…) Politiker vinner inga röster på varg och betonggenerationen, som inte ens sett en rävrumpa, har mycket att säga till om.” 

Lekfullare var han när han berättade om lyckan att på vintern ta sig fram med skidor och till slut överlista en tjäder och om hur han sedan använde jaktbytet: ”Det ska vara riktigt svårt men när man kan avsluta med ett bra skott är det något speciellt. En gammal tjädertupp kanske inte är någon höjdare, men jag gör gärna en wallenbergare av den. Jag blandar i en fjärdedel kyckling eller kalvkött i färsen. Och så naturligtvis mycket grädde. Av skrovet kokar jag en fond och gör en sås till.”   

Björn Sprängare valdes som en av tvåhundra jägare in i H.M. Konungens jaktklubb, vilket bland jägare är liktydigt med att krönas.  

Hans andra stora fritidspassion var bastubad och tillsammans med artisten Arja Saijonmaa och prästen Lennart Koskinen blev han hedersledamot i Svenska Bastuakademien.  

Om bastubad talade han lika mustigt som om jakt: ”Bastun (han hade fem och han byggde dem själv på familjegården Berghem i Hällsjö nära Sundsvall) ska inte vara för het. Det är vattnet på stenarna som ska göra jobbet. Ångstöten ska vara så att örsnibbarna krullar sig.” 

Sprängares kulturintresse var av samma heta slag, framför allt för den klassiska musiken. Under en tid var han ordförande för Stockholms Konserthusstiftelse och hedersmedlem av Kungliga Filharmonikerna. Dessa kontakter gjorde att Sprängare kunde tacka Jägareförbundets förtroendevalda och personal för de fem ordförandeåren med trummor och trumpeter. I anslutning till middagen vid årsstämman framförde Filharmonikerna Mozarts stråkkvartett nr 17 i B-dur, känd under namnet ”Jaktkvartetten”.