Jan Danielsson

Det är inte enbart en fördel att vara både begåvad och skicklig i yrket. Det fick Jan Danielsson erfara, många gånger, under karriären. Han fick ta, och tog oftast som en utmaning, de verkligt knepiga uppdragen.

I Ebbe Carlsson-affärens buggningsmål åtalade han sex av landets högsta polischefer, men han väckte inte åtal för Mona Sahlins och Per Unckels hantering av kontokort, han lagförde Stureplansmördarna och nazisterna som mördat syndikalisten Björn Söderberg, granskade förre rikskrimchefen Tommy Lindströms hantering av tipspengar och beslöt att inte inleda förundersökning mot Chiles diktator Augusto Pinochet.

Visst ja, han ledde även förundersökningen av mordet på Olof Palme när så många före honom misslyckats och var Säpochef när kriget mot terrorismen brakade loss hösten 2001.

Jan Danielsson föddes i Bromma 1940 och var förorten trogen tills han tvingades tillbringa sina sista dagar på Södersjukhuset. Han gjorde värnplikten som kustjägare, vilket måste förvåna alla som noterat hans genuina ointresse för idrott.

Det var i stället böckerna som var Jan Danielssons fritid och stimulans. Han läste kopiöst, allt från deckare till faktaböcker. Jurister kan vara riktigt nördiga och Jan Danielsson kunde lagen bättre än de flesta, men i sin framtoning var han allt annat än nörd, allmänbildad som få och med en pedagogisk förmåga att förklara snårig juridik så att till och med stressade reportrar begrep.

Förhållandet mellan journalister och åklagare blir lätt ansträngt. Oftast lägger åklagaren locket på med hänvisning till förundersökningssekretess. Men Jan Danielsson visade en ovanlig öppenhet mot medierna. Han var trevlig, utan att bli personlig. Han gillade journalister och såg det som en del av jobbet att informera allmänheten om bakgrunden till sina beslut. För det fick han ibland kritik eller råkade i debatter han kunde sluppit genom att knipa käft.

Jan Danielsson kunde förena en skarp analysförmåga med det praktiska polisarbetets krav. Karriären blev därför närmast spikrak: Efter sin jur kand satt han ting i Kristinehamn, men sökte sig 1971 hem till en åklagartjänst i Stockholm, där han blev kammaråklagare 1979. Efter några år som sakkunnig vid justitiedepartementet arbetade han hos riksåklagaren, en trampolin till högre tjänster.

1988 blev Jan Danielsson chefsåklagare för narkotikakammaren i Stockholm och därefter för säkerhetskammaren. 1995 sattes han att leda den havererade Palmeutredningen och försökte förgäves få Högsta domstolen att bevilja resning mot Christer Pettersson.

Jan Danielsson hade stor integritet och en stark vilja. Men han var också en ensamvarg. Kvällen innan han skulle följa ett spår i Palmeutredningen till Sydafrika genljöd kvarteret i Abrahamsberg av sirener. Tre brandbilar körde fram och rökdykare rusade upp till Danielssons lägenhet. Där satt chefsåklagaren på sin balkong och grillade, ensam. Han hade laddat med tändvätska för ett helt sällskap och oroliga grannar slog larm.

2000 blev Jan Danielsson överåklagare i Stockholm, men utsågs redan samma år till Säpochef. De tre åren på Säpo blev en kamp mellan hans rättskänsla och de växande kraven på en pragmatisk lagtolkning i kampen mot terrorismen. Efter utvisningen av de två egyptierna 2001 var han upprörd över hanteringen, men hela tiden lojal mot de politiker som förnekade all kännedom och därmed beskyllde honom för att ha misskött sitt jobb. »Du måste stå ut med vissa saker, det är det som är politik«, förklarade han för tv-programmet »Uppdrag granskning«.

»Nä, han trivdes inte som Säpochef«, berättar en av vännerna. »Han ville följa lagen och Säpo vill tolka lagen till sin fördel.«

2003 hoppade Jan Danielsson av som Säpochef och hänvisade till personliga skäl. Han köpte på gamla dar en segelbåt, men satt oftare ensam i sin lilla lägenhet med bokhyllor utmed alla väggarna, rökte som en skorsten och läste sig ännu klokare.