Jan Düsing

Så här kunde det gå till inför en hockeymatch på »Hovet« i Stockholm:

Dags för nedsläpp. Två spelare väntar på att försöka sno åt sig pucken. Domaren tittar på sekretariatet. Klartecken. Sedan tittar han på målvakterna. Klara. Och så en sista, snabb blick för att kolla om den blankpolerade hjässan som lyser i kapp med den nyspolade isen också är klar.

Jodå, Düsing med sina kameror vid rinkside är redo. Först då släpps pucken.

Det är inte lätt att slå sig fram som hockeylirare – inte heller som en av de främsta pressfotograferna för den delen.

Düsing (han omnämndes sällan med förnamn) föddes på Brynäs i Gävle (där man säger »på Brynäs«) och spelade hockey i Åbyggeby IK i div III, samtidigt som han var fotograf på J-bergs i Gävle och upptäcktes av Expressen. Dit kom han 1969.

Så småningom skickades han till 25 hockey-VM, alpina VM, över tio OS, skid-VM och sim-VM.

Inte undra på att han blev något av en institution i idrottskretsar.

Tack vare sin ödmjukhet och skicklighet blev han vän med hockeystjärnor som Börje Salming, Mats Sundin, Håkan Södergren, Nicklas Lidström ...

Salming har vittnat:

»Det var alltid kul när han dök upp. Vi blev goda vänner genom åren. Jag ringde honom flera gånger och bad honom skicka bilder.«

Men viktigast ändå var nog hemmarinken, Björkängshallen i Huddinge, där Düsing stod och stampade frusna fötter varma under många helger och kvällar, för där hejade han på sonen Stefan ända från pojklag till A-lag.

Många unga fotografer som kom till Expressen såg upp till Jan Düsing, som gärna delade med sig av sina yrkeskunskaper. Han förklarade ofta att man måste vara förberedd, påläst och framför allt ödmjuk inför uppdraget. Och för att ta hockeybilder måste man förstå spelet och kunna förutse vad som kommer att hända nästa sekund.

Därför lyckades han fånga simhopparen Ulrika Knapes fantastiska hopp under OS i Montreal 1976; därför fångade han ögonblicket när östtysken Baumgartl faller på sista hindret och bäddar för att Anders Gärderud tar OS-guld 1976, därför bevisade han med sin bild vid hockey-VM 2003 att pucken passerat Tre Kronors mållinje vid finalen mot Kanada ...

Düsing tog sig fram kring sportarenor, bland politiker och vad som kallas vanliga människor. Genom att visa människor respekt blev han också respekterad.

Minns hur vi satt i ett bondkök i Västerbotten med en mamma och en storasyster, utom sig av förtvivlan över att sonen/lillebror hade åkt till stan för att plugga, börjat med hasch och sedan gått över till starkare saker, och plötsligt avlidit av en överdos.

Alla vid bordet grät när historien berättades. Också Düsing och reportern. Ändå hann Düsing ta bilden av Den stora sorgen.

»Så bra, då förstår människor hur jävligt det här är«, sa den förtvivlade mamman om bilden som publicerades i Expressen, och väckte känslor hos många läsare som insåg vilket elände som drogerna skapar.

Düsing avgick med pension efter 42 år på Expressen.

Nu var det dags för nästa kapitel.

Han hade gängat sig med sin tandläkare Barbro Holmgren flera år tidigare, men nu skulle han bli lantarbetare när de flyttade med hund och islandshästar till en gård i Vikarbyn i Dalarna.

Düsing mockade, spettade hål för staketstolpar, bar ut vattenhinkar till hästarna i hagen.

Stånkade och hade sig, men alltid med ett leende.

Det var där som de lömska virusen gav sig på honom. Jan Düsing klarade flera veckor på IVA och var på väg uppåt, när kroppen plötsligt och oväntat inte orkade längre.

Tommy Schönstedt

Journalist