Jan Svanlund

1980 stod Björn Borg på krönet av sin tenniskarriär. Hans medverkan i Stockholm Open hade föregåtts av långa diskussioner om underlaget i Kungliga Tennishallen. Banorna var inte helt optimerade för Björns spelstil, de var lite för snabba. Det skulle vara synd om Björn Borg inte vann, det var alla överens om. Därför beslöt man att byta underlag inne på Kungliga Tennishallen.

När Björn kom in och provspelade de nya banorna var han mest av allt trött efter ett slitigt schema i tennistouren. Han hade bett om att inte behöva svara på några frågor den första dagen, något som tv-sportens team av någon anledning inte kände till. När Björn Borg stod vid sidan av planen och skrev autografer åt pojkar med fjärilar i magen gick därför Jan Svanlund fram med mikrofonen och frågade: »Björn, vad tycker du om underlaget?«

Björn Borg tittade inte ens upp. Jan Svanlund log litegrann, det var ju en sådan konstig situation, sedan försvann leendet undan för undan och han satte sig ner lite. Det gick nästan tio sekunder av intensiv tystnad innan Jan Svanlund bestämde sig för att ställa nästa fråga: »Det är många som tycker att det här underlaget ska passa dig ganska bra, vad tycker du själv?«

Björn Borg låtsades som om Jan inte fanns. Sedan plockade han upp sina racketar och gick därifrån.

När Jan kom tillbaka till redaktionen frågade de honom hur det gick.

»Nej, det blev inget, det blev att han … gick bara«, sa Jan.

Jaha, det var ju intressant som sjutton, det var ju en världsnyhet, tyckte de på redaktionen och bad att få titta på filmen.

När »Sportspegeln« fyllde 50 år i vintras ångrade Jan Svanlund att han hade sagt någonting alls till redaktionen efter den där intervjun: »Det blev de tolv mest omtalade sekunderna under min karriär, vilket kan kännas lite bittert.«

Men för den stora tv-publiken är det förmodligen inte några enstaka sekunder som man kommer ihåg Jan Svanlund för, utan en hel livsgärning.

Han kom in på SVT-sporten under dess tidiga pionjärtid i slutet på 60-talet och stannade där under hela sitt liv. Egentligen började han som redigerare, klippte filmremsor och tejpade ihop dem så att de blev visningsbara. Han var musikalisk och kunde klippa filmer till en bra bildrytm. På den tiden klippte han både nyhetsinslag och sport och naturfilmer.

Men han var mycket idrottsintresserad och kom därför att hamna på sportredaktionen. Själv var han en bra handbollsmålvakt och tänkte sig därför att han skulle kunna bevaka bollsporter.

Bengt Bedrup, som var redaktionssekreterare då, avrådde honom. Han föreslog att han skulle försöka med någonting annat, någonting som ingen annan redan gjorde.

Så kom det sig att Bengt Bedrup presenterade Svanlund i »Sportspegeln« så här: »Och nu över till vår motorredaktör, Jan Svanlund.« Jan Svanlund hade aldrig gjort motor tidigare. Än mindre visste han att han nu blivit ansvarig redaktör för en stor sport.

På något liknande sätt tycks det ha gått till när Jan sadlade om till hästsportsexpert. När den färgstarke Anders Gernandt slutade med hästhoppningarna var Jan den som låg närmast till hands för att ta över. Han hade två hästtokiga döttrar som han ständigt skjutsade till och från stall och hopptävlingar.

Dessutom hade han inget ego. När han fick i uppdrag av »Lilla Sportspegeln« att åka till en lada och göra ett reportage om några ungar som uppfunnit en ny sport – »raggsocksbandy« – så gjorde han det med samma nyfikenhet och samma entusiasm som om det varit fråga om ett fotbolls-VM. Ingenting var för stort och ingenting var heller för litet för honom. Faktum är att han blev exalterad också av raggsocksbandy. »Det är ju det här som är livet«, sade han.

Jan Svanlund var ingen förnyare men han såg möjligheter där andra såg svårigheter, och han hade en nyfikenhet och en entusiasm som gick utanpå det mesta. När han sprang Lidingöloppet som 50-åring gjorde han det som den snabbaste 50-åringen någonsin. Det rekordet står sig fortfarande. I juni i år skulle han cykla Vätternrundan med sin cykelklubb. Och han skulle naturligtvis också ha gjort det så bra som det bara var möjligt.

Stefan Westrin, frilansjournalist