Jan »Tollarparn« Eriksson

Pianist, dog den 5 april, 69 år gammal.

Jan Eriksson var en stor man som sov aningen mindre än de flesta. Tre-fyra timmar per natt var normal dos, så ibland fick det bli en extra tupplur. Som under en julotta i Maglehem, när den dubbelarbetande kantorn och jazzgossen drömde sig iväg mitt i predikan, fast förvissad om att vakna i tid. För optimal vila knäppte han först upp byxorna. När han mitt i en kristligt förväntansfull tystnad yrvaket reste sig åkte byxorna ner, medan han i panik tutade i gång världens längsta preludium på kyrkorgeln.

I en annan skånsk kyrka långt senare, Västra Vram den 15 april i år, begravdes den pianist vi kände som Tollarparn. När Jan Lundgrens klaviatur förmedlade Bud Powells »Time Waits« började Erikssons döttrar Emma, Anja och Josefine att applådera.

Det var ju pappas favoritlåt av pappas favoritartist.

Fundera ärligt över hur »For Once in My Life« blev en del av det svenska blodomloppet – genom Stevie Wonders singel 1968, eller genom Tollarparns tolkning i tv-succén »Här är ditt liv« 1980?

Hur många av oss känner till Chet Baker-pianisten Dick Twardzik, som innan han dog av en överdos heroin i Paris 1955 skrev bebop-obskyriteten »Yellow Tango«?
Tollarparn gjorde låten till signatur när »Kvällsöppet« började sändas 1971, och de flesta svenskar över 40 kan därför vissla den i sömnen.

Jan Eriksson spelade i tv och på scener landet runt med alla från Toots Thielemans, Alice Babs, Nikolai Gedda, Birgit Nilsson, Thore Skogman och Zarah Leander till Jacques Werup. Hans största ögonblick var att spela med själsfränder som Ben Webster och Dexter Gordon. Det blev också ofta hårt arbete en bra bit bort från hans musikaliska passioner, men dessa slank ändå titt som tätt med in i den mittfåra där han främst var känd. Det är nog precis så en folkbildare ser ut och låter.

Christer Borg arbetar än i dag med talangtävlingen »Sommarchansen«, där Eriksson från 1974 under många år ackompanjerade hundratals mer eller mind­re tonsäkra aspiranter, och han säger att »Jan hade en ängels tålamod, ibland för stort – men försökte man skynda på honom blev han mycket irriterad«. Det var högt tempo, tio tävlande skulle sållas ut på kort tid. En kille stegade in så säker att Borg trodde att han var proffs, men när han började sjunga dansbandslåten »Vindens melodi« prickade han inte en enda ton rätt. Jan höll på att bryta ihop bakom pianot. Inspelningen dyker fortfarande upp i radio ibland.

Batteristen Ingvar Callmer kompade på begravningen Jan Lundgren ihop med basisten Lasse Lundström. Han hoppas nu att Lundström ska kunna ge ut den konsert de tillsammans höll i Varberg 2000, som Callmer ser som Tollarparns definitiva formtopp under deras 50-åriga samarbete. Deras allra sista spelning ihop skedde 2007, sedan var orken förbi. Erikssons diabetes hade för länge sedan gjort honom beredd på det oundvikliga slut som cancern krävde.

I en annan värld hade Eriksson kanske blivit erkänd som den jazzvirtuos han var. Men alla trängtar inte efter stjärnglans, och var man född 1939 i Tollarp skulle man inte se musik som ett anständigt leve­bröd, även om man som Eriksson kunde försörja sig på det redan som 15-åring. Inte ens när det fanns riksspelemän på mödernet, eller när pappa alltid hade de senaste pianonoterna och själv hade skrivit melodin till »Flicka från Backafall«. Jan Eriksson fick läsa nationalekonomi i Lund och spela på fritiden.

Det blev ingen examen, men kunskaperna som bokförare (och faderns pianorepertoar) kom väl till pass när han skulle matcha fler spelningar per år än det fanns dagar.
Ännu mer så när han stod ensam med tre små flickor efter hustruns tidiga bortgång 1990.

Utanför scenen älskade han trädgårdsarbetet, skyttet, datorspelen och att föra mycket noggrann statistik över olika sorters myror och deras rörelser i det 400 år gamla huset i Tollarp.