Jan Wallander

»Han levde inte upp till de krav man kan ställa på en vd i Handelsbanken«.

Det blev knäpptyst på presskonferensen. Bankens ordförande Pär Boman förklarade i augusti i år, till synes helt kallsinnig, varför vd:n Frank Vang-Jensen inte passade för jobbet. En felrekrytering helt enkelt, sa Boman. Kanske tänkte han att den legendariske Handelsbankschefen Jan Wallander skulle ha gillat hanteringen.

Vang-Jensen hade inte följt mantrat sedan tidigt 1970-tal att det är bankkontoret, som är nyckeln till framgång.

Mannen bakom kontorsidealet var Jan Wallander, en särling i bankvärlden redan från start. Han kunde ingenting om banker när han klev in i chefsrummet på Sundsvallsbanken. I smyg lusläste han Hermodskurser på jobbet. Han intervjuade missnöjda kunder om varför de hade bytt bank. Han använde samma metod som i sin tidigare roll som forskare. Jan Wallander undrade varför skogsbygden avfolkades och kunde i sin avhandling »Flykten från skogsbygden« ge svar inte bara med tabeller och statistik utan också utifrån samtal med skogsfolket i värmländska Klarälvsdalen.

Jan Wallander fick snurr på Sundsvallsbanken, så pass bra att när Handelsbanken nere i Stockholm ställt till det för sig med skatteflyktsaffärer och storhetsvansinne var det han som fick uppdraget från ordföranden Tore Browaldh att rensa, röja och rätta till.

Och, visst rensade han, direktiven var klara: sluta nyanställa, stoppa reparationer, köp inte konst och lägg ner alla dataprojekt!

Det var nu Jan Wallander skrev svensk bankhistoria.

Banken skulle omorganiseras i grunden efter »kyrktornsprincipen«. Den innebar att varje bankchef inte fick bestämma över större område än hen kunde överblicka från närmaste kyrktorn. Ansvar och beslut skulle pressas ner i organisationen. Fem stabsfunktioner blev tre och tjugo regioner blev åtta.

Wallandermodellen beskrevs utåt som decentralisering. I praktiken ska inte bankledningens ökade kontroll underskattas.

Resultatet lät inte vänta på sig. Vinsten per aktie steg snabbt samtidigt som personalstyrkan minskade i stort sett varje år. Handelsbankens nya organisation kickade i gång lönsamheten och placerade år efter år banken på första plats i de svenska storbankernas lönsamhetsliga. Först i slutet av 1990-talet när Jan Wallander hade slutat som ordförande för Handelsbanken kom de tre andra storbankerna i kapp.

Jan Wallander beskrev själv sin ledarstil i en tidningsintervju inför sin 90-årsdag. »Den utgick inte ifrån en genomtänkt plan. Jag var ganska stillsam, men visste samtidigt vad jag ville.«

En stålhandske i en sammetshandske sades det.

Till bilden av Jan Wallander hör också att han var »ekonomiskt puritan«, begärde till exempel inte löneförhöjning för vd-jobbet i Handelsbanken, utan ville med det markera att det inte var förmåner som lockat honom.

Andra kan vittna om en chef som inte drog sig för drastiska nedskärningar, eller att ställa in planerade kalas. Bankens 100-årsjubileum fick passera utan pompa och ståt. Alla var inte glada.

Sannolikt blev de anställda på bättre humör när Jan Wallander 1973 bestämde att alla i banken skulle få del av vinsten via personalstiftelsen Oktogonen, en alldeles egen »löntagarfond«.

Trotjänare i banken har som nyblivna pensionärer kunnat få uppemot 10 miljoner kronor för lång och trogen tjänst.

Jan Wallander växte upp på Östermalm i ett hem präglat av konstnärliga och litterära intressen. Hans far var med och byggde upp HSB. Hans mor startade barnbibliotek. Själv valde han en akademisk karriär inom nationalekonomin.  Snart blev han rekryterad till ett par näringslivsanknutna forskningsinstitut. Först som chef för Studieförbundet näringsliv och samhälle. Därefter som flerårig chef för Industriens utredningsinstitut, handplockad av Marcus »Dodde« Wallenberg.

Dessa uppdrag satte spår i hans syn på ledarskap: »I näringslivet frodas konformism. Då är det en fördel att ha blivit tränad i att inte falla i farstun för dagens konventionella idéer.«

Utmaningen i dag för alla banker är hur snabbt, smidigt och skickligt man kan digitalisera verksamheten. Frank Vang-Jensen hade börjat ägna sig åt saken när han efter arton månader på vd-jobbet fick sparken. Såg han något som Wallanders sentida efterträdare Pär Boman trots allt inte ser?