Jarl Borssén

När Carin Mannheimer hade uppfunnit den nya karaktären Harald till sin klassiska radhus-tv-serie »Svenska hjärtan« insåg hon snabbt vem som skulle passa perfekt för rollen. Harald var gift med Louise, en social streber som nog egentligen tyckte att hon var lite för fin för att bo i radhus men försökte kompensera för det genom att överdekorera sitt hem med rysch och pysch.

Harald var inte så värst intresserad av det där men han sa inget om det heller. Han var en klassisk toffelhjälte, och en mycket sorgsen och förtryckt man. Under seriens gång blev han uppsagd från sitt jobb, men han vågade inte säga någonting om det till sin fru, utan han satte sig i bilen varje morgon och låtsades åka till jobbet. Men han hade ju inget jobb att åka till, så i stället satt han och väntade hela dagarna tills han åkte hem igen. Det var Jarl Borssén som Carin Mannheimer såg för sitt inre öga när hon skrev den rollen, och det var också han som skulle komma att göra den så obetalbar.

Hans komik var i många stycken den klassiska pantomimen, och hans spel var fullt av det absurda, det sorgsna och det återhållna. Han sa själv att han hade lärt sig förmågan att roa av sin mamma. Det roliga kom för henne som en sorts besvärjelse. Om det inte fanns mat på bordet eller om det var något annat som var problematiskt så fanns ändå humorn där, som ett sätt att göra det outhärdliga uthärdligt.

Av sin far lärde han sig att ifrågasätta. »Det som är en sanning den ena dagen kan bli en lögn nästa dag«, sa han. Av dem båda fick han en blandning av humanism och kurage. Han reagerade starkt på orättvisor och i ett radioprogram 2000 talade han med en pyrande hat om skolgången på Bäckängsgymnasiet i Borås, som han avskydde. Han såg hur elever med bättre bemedlade fäder blev bättre behandlade av skolans pedagoger, och han kunde inte tåla det. Han slutade gå dit. Han gick ut i skogen i stället, där han fick någon sorts frid.

Redan innan han tvingades sluta skolan hade han provat på många olika jobb. Som barn var han och hans bror springsjasar, och under skoltiden jobbade han då och då på bokbinderi. Familjen var inte särkilt välbärgad, så pengarna de tjänade gick inte ner i fickorna utan lades på köksbordet, de tillhörde familjekassan. På somrarna jobbade han på strumpfabrik i Borås. Han var »nålriktare«, hans uppgift var att fixa till sticknålar som gått sönder.

Och precis som Harald fick han vid något tillfälle finna sig i att bli avskedad. Typiskt nog var det för att han sett en kollega blivit orättvist behandlad. »Och det här var en god människa«, berättade han för radions Anja Torkelsson-Lindahl. »Goda människor har inte verktygen för att hantera det, man måste ha en liten elak jävel i sig också. Och det har jag«. Det urartade när Borsséns antagonist på arbetsplatsen tappade fattningen, tog en tung häftapparat och hivade mot Jarl, som lyckades glida undan så att apparaten for rätt ut genom en glasdörr. Jarl tittade iskallt på honom och sa: »Du får ta och hämta några fler, så du kan öva opp dig.« En halvtimme senare var han avskedad.

Vid sidan av sina påhugg var han engagerad i idrott och han började sin karriär med att spela amatörrevy på idrottsföreningens fester. Först som 27-åring blev han upptäckt på en revy hos syndikalisterna i Borås, och det ledde till ett engagemang hos Kar de Mumma i Stockholm, och därifrån vidare till det klassiska humor-tv-programmet »Partaj«. Hans humor var mer skruvad och mindre vitsig än tv-publiken var van vid och det tog ett tag innan han trängde in i deras hjärtan, men när han väl hade satt sig där, då satt han där för alltid.

Han spelade kyrkoherden i den gladerotiska »Kyrkoherden« och den föga skrämmande piraten Blod-Svente i »Pippi Långstrum på de sju haven«. Han spelade i »Jönssonligan« och i »91:an«. Han gjorde privatteatrar i Stockholm och revyer ute i landet. Han gjorde långa monologer om människan och utanförskapet och livslögnerna, som han sedan gjorde om till föreläsningar som han höll ute på arbetsplatser.

Föreläsningarna var ett försök att återupprätta människovärdet i arbetslivet. Som Jarl Borssén såg det var det fortfarande inte anständigt.

Stefan Westrin

Frilansjournalist