Jean Skarstedt
Begreppet levnadskonstnär är tröttsamt men för Jean Skarstedt måste vi ta till det. »Jean levde som många drömmer om men få vågar eller har möjlighet till«, som den yngre brodern Sven säger.
Hans följeslagare döden sporrade Jeans jakt på skönhet och njutning. I 40 år levde han med hälsoproblem, utan att klaga, alltid positiv. Äventyret hade han i blodet. Sven berättar om farliga expeditioner i rivningshus där de fyra bröderna Skarstedt, anförda av Jean, letade efter gömda skatter under sommarens besök hos farmodern i Göteborg. Som 18-åring liftade han till Tunisien där ett virus slog ut hans njurar. Under resten av sitt liv var Jean beroende av avancerad sjukvård. Han tog emot tre njurar och genomled 14 år av dialys innan kroppen gav upp. »Sjukdomen tog bort arrogansen från min blick«, som Jean formulerade sig. »Jag ser den på gamla bilder — arvet från min överklassbakgrund.«
I själva verket kom familjen Skarstedt från en högborgerlig akademikersläkt. Fadern var kulturchef och chefsbibliotikarie i Eksjö och Karlskoga, modern musikdirektör och kantor.
Jean flydde småstaden för Stockholm 1979, besluten att bli konstnär vilket han också blev, med galleri och utställningar. På 90-talet övergav han konsten för klubbvärlden. »Det hade att göra med hans sjukdom«, säger brodern Sven. »Klubbarna passade honom bäst. Han skapade dem som konstverk, maxade och kunde sedan vila med sin dialys.« 2002 öppnade Jean Kaos gallery, en utveckling av en klubb, och året efter Galleri Skarstedt med Sven genom vilket de samarbetade med brodern Per och dennes redan då sanslöst framgångsrika galleri och konsthandel i New York. »När vi sålt bra på någon utställning ville Jean genast bjuda på påkostade fester och middagar«, berättar Sven. »Han älskade att stå i centrum och vara generös.«
Som klubbvärd blev Jean en legend, med en lång rad koncept iscensatta under 90-talet och början av 00-talet. Kinkyklubben Xtrakt blev en milstolpe. Även den hemligare Viande lät tala om sig — lite »köttigare« som det franska namnet antyder. Jeans klubbar var inte renodlat gay utan vände sig till en »open minded« publik, med starka inslag av kultur.
Hedonism och dekadens är ord som förknippas med Jean. Vår strävsamma hembygd är mager grogrund för sådant. Från första besöket pendlade Jean till Paris, där han också drev klubbar. Han bosatte sig senare permanent i de sköna konsternas stad där jag hade förmånen att låna hans »lya« från 1600-talet på underbara Île Saint-Louis, Paris mest exklusiva lilla distrikt. Under senare år hyrde han ett renässansslott i Normandie, Chateau des livres, och vistades i yngre brodern Pers herrgård från 1400-talet i Bretagne. Under de sista åren förverkligade han en dröm då han öppnade ett utsökt litet bokantikvariat på Île de la Cité. »Jean hade två romantiska ideal«, berättar Sven: »Det ena var Polanskis ›The ninth gate‹ där Johnny Depp spelar mystisk bokhandlare. Jean blev medlem i Frimurarorden i Paris – som jag misstänker – för att en hemlig orden är en ingrediens i filmen. Den andra var Pet shop boys video ›Being boring‹ av Bruce Weber. Han var besatt av dessa och såg dem om och om igen. Det var så han ville se sitt liv, mellan fiction och reality …«
Jag lärde känna Jean sent i hans liv. Vi fann varandra i gemensamma böjelser. Med honom kunde jag diskutera mina parisiska kärlekar Baudelaire och Proust. Angående den sistnämnde börjar de flesta flacka med blicken efter Madeleinekakan men Jean kunde sin Proust. Vi delade hjälte i romansviten: Baron de Charlus givetvis, den grandiost sarkastiske härskaren av Faubourg Saint-Germains societet, omsvärmad av sitt hov av hertiginnor, som med åldern framträder i alltmer sjaskig skepnad, med det färgade håret och sminkade ögonbrynen, till sist ertappad i en källarhåla med bojor, kedjor och piskor. »Jean levde under så långa perioder ensam med sin dialys och hade inget annat att göra än att läsa«, berättar Sven. »Han blev oerhört beläst.«
Från 80-talet var Jean inofficiell »sambandscentral« för svenskar i Paris. Under senare år var han styrelseledamot i ståtliga Svenska klubben på Rue de Rivoli där han omgestaltade baren och andra delar av paradvåningen i excentriskt flamboyant stil. »Vissa var chockade men snart blev det mycket uppskattat«, säger klubbens ordförande Anders Fogelström. Jean var diskjockey och värd för fredagarnas afterwork-sessioner, populära även bland parisare. För att hedra hans minne hölls nyligen en ceremoni där den turkosmålade baren döptes till »Bar Jean Skarstedt«.
Jean sörjs av en stor krets i Stockholm och Paris. Vi är tacksamma för allt han gav. Som Jean sa till sin lillebror när de båda fick en välsignad stund av klarhet för avsked efter jul: »Det är ingen fara Sven. Jag har levt ett bra liv.« <
