Jörn Donner

Mejlen kom signerade som Jörn eller Jörn D eller JD eller, mera sällan, som J Donner. Alla de fyra signaturerna kunde förekomma i samma mejltråd inom loppet av bara ett par timmar. I början av februari 2019 skrev jag att jag nu börjat läsa hans böcker igen, med tanke på ett kommande projekt. Han svarade:

»Läs på, men vilken JD handlar det kanske om? Det finns många.« Mejlet kom signerat Jörn.

Vem var Jörn Donner? Vad jag tror mig veta är att han dog ofärdig. Hans nästa bok skulle heta »Passepartout«. Den skulle handla om Finland och Europa och världen, speglat mot hans passfoton sedan 50-talet. Donner om Donner var inget nytt, det var standard, på gränsen till upprepning. Men jag såg honom aldrig tidigare så uppriktigt nöjd och belåten över en idé och en boktitel.

Jörn Donner dog några dagar innan han hade fyllt 87. De sista åren var inte lätta, lungsjukdomarna svåra, obevekliga. Men produktiviteten, arbetsmoralen och, ja, den fullkomligt sanslösa fliten var i princip obruten ända till slutet. Han ringde mig ibland vid sju på morgonen och sa med tordönsstämma: »Donner. Sover du?« Jag sov inte alltid.

J Donner såg sig kanske främst som författare, men han är fortfarande också Finlands ende Oscarspristagare. När han steg upp på scenen i Los Angeles 1982 tackade han juryn för dess goda smak. Som chef för Svenska filminstitutet efter Harry Schein hade Donner med betydande risk producerat Ingmar Bergmans »Fanny och Alexander«. Den vann fyra Oscarsstatyetter. Hans andra bok om Ingmar Bergman är kanske den bästa han någonsin skrev. Hans filmatisering av Märta Tikkanens roman »Män kan inte våldtas« överlever oss alla.

I Finland blev Jörn Donner tidigt ett eget brand. I folkmun kallades han lite familjärt för Jörkka. Samma mun talar gärna om hans (onaturligt överstora) erektion i en spelfilm. Eller om hans slitna gummitossor på presidentens bal.  Eller om hans sätt att ligga sittande i en stol. En kedjerökande Jörn Donner var bekant också för en lite äldre svensk tv-publik. De som kände honom privat såg en känslig man, ofantligt beläst, bildad på gammaldags borgerligt vis, lojal och omtänksam om sina vänner.

LÄS OCKSÅ: Jörn Donner skriver om Jeanette Bonnier

Kontrasten mellan Jörn och Jörn Donner blev ibland förvirrande stor.

Det är möjligt att JD blev dem han blev därför att Finland var som det var. Krigsskadat, betonggrått och halvdiktatoriskt under Centerpartiets Urho Kekkonen. Jörn D gjorde tidigt uppror mot den perversa runebergska tanken att landet var (ande)fattigt och så skulle förbli. Genom otaliga böcker, filmer, vänskaper och politiska inlägg förde Donner, med släktrötter i Lübeck, in Europa i Finland.

Jörn D ogillade intellektuell slapphet och kollektiv mental retardation. Sannfinländarnas tro på ett ekologiskt framodlat folk var ett eldrött skynke. Han bytte politiskt parti som andra byter telefonoperatör. Den socialliberala grundövertygelsen krävde dock ingen partibok. JD försvarade det svenska språket i Finland som en självklar del av det nationella, nordiska och europeiska arvet. Han hade många belackare, säkert också direkta ovänner, men det var väldigt många fler som under  tystnad beundrade hans slagkraftighet och hans antiauktoritära personlighet.

J Donner brukade ibland i privata samtal lite retoriskt fråga vad som hänt om han valt att stanna kvar i Sverige efter tiden som chef för Filminstitutet. Då hade han inte blivit finsk riksdagsman eller europaparlamentariker eller generalkonsul i Los Angeles. På ett annat plan handlade frågan om något helt annat. Om djupet i en monarkisk kultur, om den (inte alltid så lättbegripliga) svenska världsöppenheten, kanske om en annan form av skönhet. Ända till slutet höll Donner regelbunden kontakt med skådespelerskan Harriet Andersson. Hon har kallat honom sitt livs stora kärlek.

Jörn ville att jag skulle skriva boken om hans liv. Jag tvekade, också för att jag inte ville bli en av lopporna i hans päls, något som han skrev om i sin sista Fokus-kolumn för några månader sedan. Bara en pajas tar lättsinnigt på utmaningen att analysera och söka begripa Donners
68 publicerade böcker, många  spelfilmer och dokumentärer, kolumner och artiklar i tusental. Plus tre fruar och sex egna barn, varav ett avlidet.

I boken om sitt liv ville Jörn ha fokus på sakböckerna, de om Finland, Sverige, Europa och världen, inte på skönlitteraturen. Jag vet inte varför. Kanske ansåg han mig oförmögen till skönlitterär analys. Det kan inte uteslutas.

LÄS OCKSÅ: Jörn Donners sista krönika i Fokus: ”Mina rader om ett slags avsked”